| Matriarkal ignorans om Asien Uppsala Nya Tidning, 10 juli 2006 |
|
||||||||||||||||||||
| Av Asiens 4 miljarder lever hälften i Kina och Indien – i sig snarare kontinenter och två av världens snabbast växande ekonomier. Japan och Sydkorea hör också till världens 11 största ekonomier. Tillsammans med lilla Taiwan (23 miljoner invånare) är 5 av världens 15 starkaste handelsnationer asiatiska. Här skapas välstånd i en takt som borde göra västeuropéer gröna av avund Till Japans och Indiens stabila demokratiska tradition har på senare år också sällat sig Sydkorea, Taiwan och Thailand. Trots hårda politiska motsättningar tvingar väljarna fram maktskiften i konstitutionella former. Men, visst ser även där makthavare ibland likt partisekreterare Marita Ulvskog väljarnas utslag som en statskupp. Samtidigt är det mycket långt innan ens demokratiska minimikrav har uppnåtts på andra håll i Asien. Världens största diktatur är folkrepubliken Kina. I en stat på 1200 miljoner invånare slår myndigheterna till med brutal kraft mot allra minsta missnöjesyttring, om den så samlar bara en handfull oppositionella. Partiets grepp får inte ifrågasättas. Att då, som i en regeringsskrivelse överhuvudtaget tala om en Asienpolitik, avspeglar en okunnighet om de enorma skillnaderna mellan olika stater i Asien och inte minst deras betydelse för Sverige, Europa och världen. Det reflekterar en patriarkal syn på länderna i Långtbortistan, som om vi fortfarande befann oss i det 1950-tal, när svenskar trodde sig vara spjutspetsen i världens utveckling. Laila Freivalds var ännu utrikesminister, så kanske ska man tala om matriarkal syn. Skrivelsen demonstrerar ett närmast kolonialt ovanifrånperspektiv med fokus på vad Sverige kan göra för Asien. Frågan för Sverige borde vara, vad vi kan göra för att ta vara på det som nu sker i rasande tempo runt om i Asien, så att vi kan vara med och konkurrera och skapa nya välståndsresurser i vår lilla avkrok av den globala ekonomin. Lika beklämmande är regeringens ointresse för annat än den väldiga exportmarknad, som den likt svensk näringsliv, tror sig se i Kina. Visst, det är mycket enklare för svenska företrädare och storföretag att kliva in på ett ministerium i Beijing och göra upp om nya kontrakt. Sedan är frågan löst och kommandostatens maskineri sköter resten. I den förmodligen långsiktigt mer lovande och pluralistiska marknadsekonomin Indien krävs ett helt annat engagemang och fotarbete. Det är vi svenskar inte vana vid. Det fanns orsak till att statsminister Göran Persson inför svenska näringslivsföreträdare för några år sedan prisade stabiliteten i det kinesiska systemet. Marknadsekonomi kräver mer av aktören. Men också när EUs ”utrikesminister” Javier Solana skriver om EU och Asien, får Japan och Indien en undanskymd plats bredvid Kina. De spelar båda i samma division som Kina, men är två av världens stabilaste demokratier. Japan är näst USA den främsta bidragsgivaren till FN-systemet - Indien har förmodligen bidragit mest till FNs fredsbevarande operationer. Japans statsminister Koizumi ägnade nyligen sitt lika korta som sällsynta besök i Sverige åt svenska förskolebarn. Det antyder hur lite Sverige i övrigt idag har att visa upp. Ett Sverige, som i strävan att manifestera sin internationella självbild på hemmaplan med en ordförandeplats för Jan Eliasson i FNs generalförsamling, valde att inte ge stöd för en plats i FNs säkerhetsråd för de utan jämförelse ekonomiskt och demokratiskt mest betydelsefulla staterna – Japan och Indien. Men Beijing uppskattar att slippa demokratiska konkurrenter. Nej, Sverige behöver en politik för Kina, en för Japan, en för Indien och därutöver en politik för de snabbt växande ekonomierna och en annan för de fattiga och ofta föga demokratiska länderna i Asien. Och, visst finns det oerhört många fattiga i både Kina och Indien, men båda dessa stater har mer än tillräcklig kapacitet att själva ta itu med dessa problem – se bara på deras rymdprogram. Utvecklingsbistånd från Sverige eller EU är mer för vår egen självbild. Mest påtagligt blir regeringens och EUs svansviftande inför diktaturen i Kina i synen på Taiwan. Trots ensidiga hot om drakoniska kinesiska domedagsöverfall mot Taiwan, talar man om ”konflikten mellan Kina och Taiwan”. Helt överskuggande tycks vara risken för en konfrontation mellan Kina och USA. Och visst vore det skrämmande. Men, Jan Eliasson, är inte de drakoniska hoten från Beijing mot en av Asiens mest blomstrande och stabila demokratier minst lika skrämmande? Väger svensk export till Kina alltid tyngst? Socialdemokratisk utrikespolitik har i allt väsentligt reducerats till exportfrämjande. När det är känsligt att delta i flygövningar där även Israel deltar, är det lika naturligt för Leni Björklund och Jan Eliasson att samarbeta med och exportera svensk krigsmaterial till Saudi-Arabien och Pakistan. Inte oväntat lyser avvikande uppfattningar från moderaternas självutnämnda utrikesministerkandidat också här med sin frånvaro. Jag minns fortfarande svaret på min fråga för några år sedan till en tidigare japansk utrikesminister om Europas växande intresse för Asien. Han log vänligt och svarade "Oh, finns det ett Asien-intresse i Europa?". Lennart Rohdin Ledamot (fp) försvarsberedningen |
|||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||||