Den politiska kampen mot diskriminering har i stor utsträckning varit en liberal kamp – ofta i strid med socialdemokratiskt ointresse eller rent av motstånd.

Mycket återstår i kampen mot diskriminering. De förslag som Diskrimineringskommittén idag presenterar kan däremot inte ligga till grund för en ny diskrimineringslag. Det är i huvudsak en teknisk men principiellt felaktig lösning av regeringens beställning för mer än fyra år sedan om en samlad lag och en diskrimineringsombudsman. Förväntningarna var höga efter tidigare misslyckanden.

Regeringen har två gånger förlängt utredningen så att frågan skjutits förbi två riksdagsval. Parallellt har regeringen tillsatt en rad ensamutredare utan någon parlamentarisk medverkan. Till detta kom Jämställdhetspolitiska utredningen samt två utredningar om strukturell diskriminering – de två senare helt inriktade på rödgrön ideologiproduktion. Därmed har regeringen omöjliggjort ett samlat förslag om diskriminering, vilket den bär hela ansvaret för.

Redan i delbetänkandet ”Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering” framstod kommitténs avsaknad av egen analys och definition av diskrimineringsbegreppet väldigt tydligt. Det ledde till märkliga förslag om att förbjuda tjetaxi och införa undantag för kvinnojourer i lagen. En diskrimineringslag bör vara ”ren” till sin konstruktion. Undantag från förbud mot diskriminering undergräver lagen.

Att nuvarande lagar bygger på varsin diskrimineringsgrund - kön, etnisk tillhörighet, funktionshinder o s v - har inte varit något väsentligt principiellt problem. Men, det blir principiellt mycket allvarligt, när man som kommittén föreslår en samlad diskrimineringslag, där diskriminering uteslutande definieras p g a av dessa kollektiva begrepp.

Diskriminering av en enskild individ av andra skäl än dessa kollektiva diskrimineringsgrunder utesluts därmed effektivt från skydd mot diskriminering. Det är helt oacceptabelt för mig som liberal, som ser den enskilda människan i centrum för mina politiska strävanden.

Diskrimineringsgrunderna beskrivs i de internationella konventionerna som exempel på orsak till diskriminering. Där är definitionen av diskriminering inte exkluderande. Kommitténs förslag ger Dig däremot inte skydd mot diskriminering annat än som medlem av en grupp.

Kommittén ska pröva om de olika diskrimineringslagarna skall sammanföras i en lag, men inför lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever gör kommitténs majoritet halt. Mobbing hör då inte hemma i en lag som definierar trakasserier och kränkningar som diskriminering. Att definiera mobbing av enskilda individer som diskriminering skulle enligt kommittén innebära ”att kränkningarna av mänskliga rättigheter trivialiseras”.

Kommittén utgår från att diskriminering är en fråga om mänskliga rättigheter, men det gäller enligt majoriteten att ”Diskrimineringens särart bör alltså inte osynliggöras.” Från MR-synpunkt är det tydligen mycket allvarligare att inte släppas in på en innekrog på Stureplan p g a en kollektiv diskrimineringsgrund än att tonåringar hetsas till självmord i svenska skolor.

Mobbing är en daglig företeelse i skolor och på arbetsplatser. Mobbing riktar sig mot en människa för att hon uppfattas inte passa in i eller uppföra sig som ”sin” grupp. Den som ”avviker” från den egna gruppen är ett hot mot gruppens sammanhållning. Inte sällan uppmanar lärare den mobbade att inte avvika i onödan. Sandemoses ”Jantelag” är järnhård.

När Göran Persson, Ingvar Carlsson, Olof Palme och Tage Erlander med darr på stämman anklagar motståndare för att ”mäla sig ur gemenskapen”, handlar det om att vädja till folksjälen mot den som vågar vara sig själv. Det är mekanismen bakom mobbing. Men mänskliga rättigheter har man enligt kommitténs majoritet bara som medlem av en grupp.

Jag är överens om att de fyra olika ombudsmännen ska sammanföras till en samlad instans. Men, den nya ombudsmannens uppgifter måste renodlas och i hög grad fokuseras på beivrande av diskriminering. Vissa ombudsmän – inte minst JämO - har genom uppdrag från regeringen och valet av innehavare i allt högre grad blivit regeringens förlängda arm som opinionsbildare och policyskapare. Den uppgiften bör i huvudsak ligga på regeringen.

Ombudsmännens begränsade framgångar med att beivra diskriminering har ett direkt samband med felaktiga politiska prioriteringar. Därför bör den nya ombudsmannen ha riksdagen som huvudman, vilket säkerställer en mer självständig ställning gentemot regeringens dagliga politikskapande och med tiden ökad respekt för sitt agerande.

För att stärka den rättsliga prövningen bör diskrimineringsmål avgöras i allmän domstol och ej i arbetsdomstolen. Diskriminering med sin utgångspunkt i den enskildes mänskliga rättigheter är en principiellt helt annan fråga än de partsförhandlingar som hör hemma i arbetsdomstolen. Diskriminering kan inte beivras genom förhandling. Den enskilde har rätt att få diskriminering prövat i ett strikt rättsligt förfarande.

Arbetsrätt och socialförsäkringssystem har mycket vällovligt utformats för att motverka utslagning. Men, de som står utanför får allt svårare att ta sig in, när nya jobb uteblir. Den förda politiken både stänger ute och låser in, vilket är alldeles för känsligt för särskilt socialdemokratin att ta itu med. Det är mycket enklare att rabbla utantillramsorna om den strukturella diskrimineringen/rasismen. Den är ju någon annan skyldig till.

På inget område är kommittén så otydlig som när det gäller positiv särbehandling. Bara i ett avseende kan jag instämma med kommittén – positiv särbehandling är ett undantag från likabehandlingsprincipen. Det är otvetydigt och en avgörande invändning mot tanken på positiv särbehandling. Det handlar om att inte behandla människor lika.

Positiv särbehandling handlar inte om att skydda en individ mot diskriminering, utan som kommittén skriver om att ge ”företräde, fördelar eller förmåner åt en grupp som är underrepresenterad”. Den, som kommer i åtnjutande av dessa fördelar i strid med likabehandlingsprincipen, gör det på bekostnad av en annan individ, som inte behandlas lika.

De som kommer i åtnjutande av dessa fördelar, gör det inte för att de själva är diskriminerade, utan för att de av någon bedöms tillhöra ”en grupp som är underrepresenterad”. Hur en sådan ska definieras framgår inte. Det ger betydande utrymme för godtycklighet.

Enligt kommittén ska positiv särbehandling bara tillämpas så länge det behövs. Även här skapas ett betydande utrymme för godtycke. De institutioner och regelverk som skapas runt positiv särbehandling skapar förutsättningar för att dessa av rent egenintresse kommer att driva behovsfrågan mycket längre än vad ”som behövs”.

Trots tungt vägande principiella invändningar kan jag inte helt utesluta positiv särbehandling i varje läge. Det förutsätter emellertid att det allvarliga avsteget från likabehandlingsprincipen skulle vara både effektivt och proportionellt. Kommittén har inte i något avseende lyckats visa med erfarenhet från de länder som tillämpat positiv särbehandling, att detta skulle fungera och få avsedd effekt med stor träffsäkerhet i Sverige.

Positiv särbehandling framstår därför som ett ytterst trubbigt instrument för att uppnå ett i sig vällovligt syfte – inte på något sätt unikt i politik, där symbol ofta tycks viktigare än resultat. Men positiv särbehandling förändrar inte avsaknaden av en politik för fler företag och fler jobb, så att fler människor kan bryta sitt utanförskap.

Trots att kommittén helt okritiskt utvidgar mångfalden av de krav som lagen ställer på främjandeåtgärder, konstaterar kommitténs majoritet ytterst översiktligt att dess förslag inte kommer att påverka företagen ”mer än marginellt”. Den ständigt växande floden av regler för företagen är kanske inget avgörande skäl mot aktiva åtgärder, men väl en grund för en mycket stark prioritering till ett litet antal verkligt effektiva åtgärder. Ingen utvärdering har gjorts av effektivitet och träffsäkerhet i befintliga främjandeåtgärder.

Kravet på likabehandlingsplaner med krav på åtgärder har begränsats till företag med minst tio anställda. Men, även företag med betydligt fler anställda får i detta avseende ofta anses vara ”små” företag, där regelbördan är en ytterligare belastning för den ofta ensamme företagaren. Samtidigt innebär begränsningen till minst tio anställda, att en mycket stor del av landets anställda hamnar utanför.

Det är inte någon bra diskrimineringslag som undantar så stor del av arbetskraften. Det vore därför rimligare med ett mycket litet antal effektiva och träffsäkra åtgärder, som berör de flesta anställda än den ständigt växande regelbörda, som kommittén också bidrar kraftfullt till med sina förslag. Priset för att det inte skapas nya jobb betalar alla de som blir kvar i utanförskap.

Lennart Rohdin
ledamot (fp) Diskrimineringskommittén