|
|||||||||||||||||||
| Förlorar vi kriget mot narkotikan? NU 22 november 2001 |
|||||||||||||||||||
| Priset på heroin i Stockholmstrakten har halverats under några höstveckor. Enligt den ansedda tidskriften Far Eastern Economic Review är det en följd av att talibanregimen i Afghanistan börjat realisera de stora lager som byggts upp, sedan landet efter talibanernas maktövertagande 1996 gått om Burma som världens främsta opiumproducent. Afghanistan är huvudleverantör till den europeiska heroinmarknaden. På bara några år har antalet tunga narkotikamissbrukare i Sverige ökat kraftigt. Heroinet är det helt dominerande inslaget bland tunga missbrukare. Antalet tunga missbrukare har ökat från ca 19.000 år 1992 till ca 26.000 år 1998 – och trenden tycks fortsätta. I en nyligen publicerad rapport från Statens institutionsstyrelse (SiS) visas att antalet tunga narkotikamissbrukare bland unga ökat kraftigt. En tredjedel av dem som vårdas inom SiS är under trettio år. Nästan samtliga av dessa är tunga narkomaner, som börjat med droger i mycket unga år. Det är således inte bara de grovt felaktigt som ”lätta” eller som ”partydroger” betecknade narkotikapreparaten som ökat kraftigt utan också det verkligt tunga missbruket. Efter narkotikaflummet på 60-talet skedde en tillnyktring i svensk narkotikapolitik under 70-talet – inte minst tack vare Nils Bejrots pionjärarbete. Under 70- och 80-talen kunde vi se resultat i form av en glädjande omsvängning. Den svenska modellen ledde till att antalet elever i årskurs 9 som prövat narkotika sjönk från toppsiffran 14% år 1971 till 3% år 1989. I kombination med de starka besparingskraven i stat och kommun under särskilt första hälften av 90-talet slog man sig till ro med de framgångar som uppnåtts i kampen mot narkotikan. Idag ser vi att det är med kampen mot droger som med kampen för demokratin. Den måste ständigt vinnas på nytt i varje ny generation. Idag ser vi en utveckling som talar för att vi är på väg att förlora den kampen. Läget är nu lika allvarligt, som det var i början av 70-talet. Under 90-talet har en ökad tillgång till och alltmer tillåtande attityder till narkotika lett till att andelen elever i åk 9 som prövat narkotika successivt ökat och nu åter är över 10%. Och nu attackeras åter den svenska modellen i den narkotikapolitiska debatten. Precis som i flyktingdebatten lanseras nu knepet att ständigt påstå att det är ”förbjudet” att diskutera narkotikapolitiken – att den svenska modellen skulle vara ”tabu”. Men inte har det varit brist på mediautrymme för vare sig s k experter eller för journalister att föra ut sin kritik. Däremot blir de väldigt upprörda över att behöva ifrågasättas eller bli utsatta för kritisk granskning av sina argument. Debatten tycks inte vara fri om man riskerar att bli emotsagd. Däremot finns ett behov av att hyfsa debatten om den svenska modellen. Den svenska modell som successivt utvecklades från 70-talet bygger på tre pelare. För det första ska narkotikamissbruk förebyggas. Dit hör ett omfattande informations- och opinionsarbete. För det andra ska missbrukare ges en effektiv vård, som tar missbrukare ut ur missbruket. Här kommer också vid behov den särskilda tvångsvården av missbrukare in. Slutligen ska tillgången på narkotika bekämpas. I takt med att den svenska modellen fick genomslag, kunde vi också under hela 80-talet notera glädjande framgångar i vårt land i skarp kontrast till den uppgivna och mer tillåtande hållningen till narkotikabruk som utvecklats på olika håll i Europa med länder som Nederländerna och Schweiz som främsta exempel. Är då den allt mer negativa utvecklingen de senaste tio åren ett misslyckande för den svenska modellen. Nej, det är snarare ett resultat av att den svenska modellen i takt med nedskärningarna inom den offentliga sektorn kommit att halta allt mer. Samtidigt har tillgången till narkotika blivit större och attityderna inom ungdomskulturen blivit mer tillåtande. Svenska ungdomars allt mer omfattande resande både i jobb, studier och på fritid i Europa har lett till en ökande exponering för drogbruk i olika former. Den förebyggande pelaren i narkotikapolitiken är kanske fortfarande förhållandevis intakt, även om mycket talar för att intensifierad informations- och opinionsbildning kommer att krävas. Där det tidigare fanns speciella narkotikaexperter eller rentav –rotlar inom polis och socialtjänst, har dessa nästan helt avvecklats. Resurserna för att bekämpa tillgången på narkotika inom tull, polis och socialtjänst liksom inom rättsväsendet för att beivra narkotikabrottslighet har skurits ned på ett oacceptabelt sätt. Inom vårdsidan har det likaså ägt rum en dramatisk nedrustning. Många kommuner argumenterar för att öppenvård många gånger är en ”bättre” väg. I själva verket är det inte så att öppenvården givit bättre resultat. Däremot är institutionsvården initialt mer kostnadskrävande, vilket gjort att kommunerna skurit ned anslagen i sina socialbudgetar till detta ändamål. De som får betala är de missbrukare som lämnas i sticket. Samtidigt som antalet tunga missbrukare således ökat kraftigt under 90-talet har antalet plaster inom LVM-vården (lagen om vård av missbrukare) skurits ned från 1.300 år 1993 till 343 år 2001! Så länge kommunerna särskilt i våra storstadsområden inte kan visa på att denna dramatiska omläggning av missbruksvården lett till färre missbrukare utan till fler, finns det välgrundad anledning att utgå från att motiven främst varit att skapa utrymme för besparingar och sänkning av kommunalskatten. Att återupprätta den svenska modellen i kriget mot narkotika kräver stora insatser. Och det kräver att ekonomiska resurser framför allt inriktas på en effektivare vård av missbrukare och att de rättsvårdande instanserna får resurser att bekämpa tillgången till narkotika. När det nu visar sig att kommunerna misslyckats och att framgångarna under 70-och 80-talen i det närmaste omintetgjorts, måste man ställa frågan om det inte är dags att staten tar ett övergripande ansvar i kampen mot droger och drogmissbruk. Narkotikamissbruket slår ut tusentals ungdomar varje år. För många av dem finns i verkligheten ingen väg tillbaka. Kan vi med öppna ögon åse detta? Men narkotikamissbruket slår dessutom väldigt hårt mot tusentals anhöriga. Många av dem får också sina liv fullständigt förstörda. Men drogmissbruket är idag den kanske främsta orsaken till den brottslighet som drabbar väldigt många medborgare i deras vardag. Och på våra vägar dödas och lemlästas alltfler på grund av drogpåverkade förare. Detta är kostnader som vida överskrider de resurser som borde avdelas i en återupprättad svensk modell för att bekämpa narkotikan. Drogkommissionen lämnade i slutet av år 2000 sin rapport ”Vägvalet”, där man på ett välgörande sätt beskrev den nya dramatiska verkligheten. Tyvärr var dess utrymme att föreslå resurser för verkningsfulla åtgärder begränsat. Det finns anledning att befara att den proposition som väntas i slutet av året kommer att vara lika välmenande och innehållslös. Håller vi på att förlora kriget mot narkotikan? Lennart Rohdin, Danderyd |
|||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||