« tillbaka
Debatt ang
Schengensamarbetet
(JuU 1997/98:15)
Torsdag den 16 april 1998
Lennart Rohdin (fp)

Herr/fru talman,
”Vet riksdagen verkligen vad det är den tar ställning till?” frågade Jesus Alcala i en mycket välskriven och initierad artikel i Dagens Nyheter i förrgår inför dagens beslut om Sveriges anslutning till Schengensamarbetet. Av majoritetens skrivningar i betänkandet från Justitieutskottet att döma är svaret: Nej! Men också, att det bryr sig majoriteten inte om.

Inför den mycket utbredda oron, inte bara i vårt land, att Schengensamarbetet kommit och fortsatt kommer att innebära att det blir allt svårare för förföljda människor att nå fram och söka asyl i ett Schengenland, hänvisar utskottet trosvisst till Socialförsäkringsutskottets yttrande, i vilket hänvisas till de migrationspolitiska riktlinjerna från december 1996. Men migrationspolitik handlar om allt från arbetskraftsinvandring via familjeåterförening till internationella adoptioner. Det är ett område som vi kan besluta om helt fritt

Men i riksdagens beslut i december 96 blandades - helt avsiktligt - principerna för den allmänna invandringspolitiken samman med den i internationella konventioner reglerade asylrätten. Ett sätt att vilseföra, försåvitt inte den dåvarande riksdagsmajoriteten av s, m och c egentligen anser att alla asylsökande i princip saknar politiska skäl för sin ansökan om asyl. Det är ju som bekant en inte helt ovanlig uppfattning i den allmänna debatten, och kan kanske vara matnyttigt för en del att ansluta sig till.

Att värna asylrätten har inte ett smack med allmänna migrationspolitiska riktlinjer att göra. Det vet socialförsäkringsutskottet. Hur justitieutskottet uppfattat socialförsäkringsutskottets yttrande vet jag inte, men man väljer att ordagrant upprepa detta. Här förefaller den gamla devisen gälla: Tagit del - men inte förstått.




Herr/fru talman
Kärnan i Europatanken är den fria rörligheten över gränser mellan människor, folk och nationer. Därför välkomnade jag Sveriges medlemsskap i EU. Därför välkomnar jag när EU kommer att ha en fri rörlighet för människor inom EU. Men för mig som liberal, får det aldrig ske till priset av alltmer slutna gränser för dem som finns utanför ett EU. Ett EU, som förhoppningsvis kommer att omfatta alltfler av det nya Europas demokratier.

Under det kalla kriget var tanken på fri rörlighet för människor särskilt mellan östra och västra Europa en vision, som få trodde vi skulle få uppleva i verkligheten. När muren föll i Berlin, blev den visionen möjlig att förverkliga. Men i stället förvandlade murens fall detta till en skräckvision för Västeuropas regeringar. De såg för sina ögon horder av fattiga människor välla in över gränserna till det rika Europa. Det var mycket tydligt i mina kontakter med dem, som arbetade med dessa frågor i Schengenstaterna, under 1991 och 1992, då jag själv som statssekreterare för invandrar- och flyktingfrågor reste runt i Västeuropa.

Glädjen över att människor i öst äntligen kunde röra sig fritt i Europa förbyttes i en frenetisk strävan, att så effektivt som möjligt kunna stänga ute alla dem som inte är önskade. Det gäller i särskilt hög grad dem, som skulle kunna tänkas vilja söka asyl undan förtryck och övergrepp i enlighet med internationella konventioner till skydd för flyktingar, som också Europas regeringar skrivit under.

Under det kalla kriget var det de kommunistiska regimerna i öst som på alla sätt sökte
hindra människor att röra sig från öst till väst. Idag är det regeringarna i väst som nästan lika framgångsrikt bedriver samma politik.Vad menade t ex moderaterna med talet om öppna gränser under det kalla kriget? Var det bara ett inslag i en ideologisk kamp för kapitalets frihet? Är öppna gränser i Europa farligare i dag än under kommunismens välde i öst?

Herr/fru talman,
Mindre än tio år efter murens fall framstår människors fria rörlighet över gränserna i Europa - särskilt om de kommer utifrån - som det största hotet för regeringarna i EU - väl i klass med organiserad brottslighet, narkotika och terrorism. De europeiska regeringarnas panikåtgärder den gångna julhelgen - när ett tusental kurder nådde Italiens stränder - gav verkligheten i ett nötskal.

Det Turkiet, som EU-staternas regeringar inte anser kvalificerat för en medlemsansökan p g a bristande respekt för mänskliga rättigheter, tvingades av EU att ta över skyddet av kurder som söker fly från Turkiet. I överensstämmelse med svensk politik, kommenterade vår socialdemokratiska utrikesminister detta i början av året. Jag misstänkte det. Europatanken är för dem inte till för att delas med fler än absolut nödvändigt. Därför tvekar många EU-regeringar också inför att släppa in fler medlemmar av EU.

Schengenavtalet kräver inte vare sig öppnare eller slutnare gränser för EU. Det är en fråga om vad Europas regeringar själva vill - och de vill använda Schengen till att göra det svårare att komma in innanför EUs gränser. Om man avskaffar den inre gränskontrollen kommer det varken fler eller färre oönskade människor in i Schengenområdet än tidigare. Men om man vill undvika att olika regler leder till olika behandling kan det vara önskvärt med en intern harmonisering - men den måste inte alls ligga på den mest restriktiva nivån. Det säger Schengenavtalet ingenting om.

Schengensamarbetet kom till, inte som en förutsättning men väl för att underlätta för människor att kunna röra sig fritt utan onödiga passkontroller - och det är bra. Till detta arbete hör också att åstadkomma en harmoniserad asyl- och invandringspolitik inom EU på grundval av de internationella konventioner som finns - och det vill inte Europas regeringar. I Amsterdam förenades ett införlivande av en restriktiv Schengenhantering med närmast till intet förpliktande löften att inom fem år titta närmare på asyl- och invandringspolitikens innehåll.

Herr/fru talman,
I själva verket har vi i Europa sedan början av 80-talet kunnat se en successivt allt mer restriktiv asyl- och invandringspolitik i den ena staten efter den andra. Genom att skjuta över ansvaret för de asylsökande till mer liberala europeiska grannstater har de mest restriktiva regeringarna lyckats tvinga andra att följa efter. Även Sverige har följt efter, om än i långsammare takt. Med förändringarna i den svenska flyktingpolitiken, som antogs av riksdagen i december 1996, har anpassningen genomförts. Den var Sverige inte tvingad till - den genomförde riksdagsmajoriteten själv.

Med Schengensamarbetets nuvarande omfattning kommer listan på viseringspliktiga stater att utvidgas med ytterligare ett 20-tal för svensk del - till närmare 130. Att kräva visum av potentiella asylsökande är ett effektivt sätt att hindra dem från att ta sig hit - och det är ju avsikten. Utskottsmajoriteten hänvisar till att regeringen i sin proposition uttalat sig för ”att tillämpa en så generös inresepolitik som möjligt” och ”att det övergripande målet för den svenska viseringspolitiken är att skapa så stor frihet som möjligt.” Detta är rent hyckleri.

Att ständigt lägga nya länder till listan över viseringspliktiga stater kan inte vara detsamma som att verka för en så generös politik som möjligt. Det är precis tvärtom. Det vore faktiskt detsamma som om vi hade dödsstraffet kvar i Sverige och regeringen ständigt upprepade att man eftersträvar ett avskaffande - samtidigt som antalet verkställda avrättningar ständigt ökade.

Schengenavtalet kräver således inte alls en omfattande viseringsplikt - det kräver endast en harmonisering mellan Schengenländerna. En harmonisering kan inom ramen för Schengen således innebära allt, från att omfatta alla till att omfatta inga stater. Hur det blir, det väljer Schengenstaternas regeringar. I propositionen redovisar inte regeringen ett enda initiativ från svensk sida för att på allvar reducera antalet viseringspliktiga stater. Den tystnaden är talande för regeringen och för riksdagens majoritet av socialdemokrater, moderater och centerpartister.

Den svenska flyktingpolitikens utveckling går mot en allt större likformighet med den i övriga EU-stater förda. Det är också konsekvensen av att inte ha en gemensam EU-politik vad gäller asylrättens innehåll. Den svenska regeringens passivitet inför dessa frågors hantering under den i Amsterdam avslutade regeringskonferensen är uppenbar - och mot denna bakgrund helt naturlig. Den svenska regeringens ambitioner och Schengensamarbetet utveckling i praktiken lämnar därför inga som helst garantier mot en framtida fortsatt svensk anpassning till en än mer restriktiv asyl- och invandringspolitik.


Herr/fru talman,
Det praktiska Schengensamarbetet inger allvarlig oro, också vad gäller viktiga integritets- och kontrollfrågor. Det är därför synnerligen anmärkningsvärt att regeringen begär att riksdagen först skall fatta beslut om Sveriges anslutning till Schnegensamarbetet och senare avser att återkomma med de förslag till lagändringar som kommer att krävas - utan att på något sätt redovisa omfattning och innebörd av dessa. Än mer anmärkningsvärt är det att riksdagsmajoriteten tydligen avser att fatta det beslut som regeringen begärt. Devisen tycks vara: Först ett rejält beslut att gå med - sedan får vi se vad det blir för konsekvenser - fast då är vi förståss redan med.

Inför dagens riksdagsbehandling blev jag i går kväll blev jag uppringd av den tidigare riksdagsledamoten Ingrid Segerstedt Wiberg - djupt bekymrad över dagens väntade beslut. De, som liksom vi, argumenterade för att Sverige borde gå med i EU för att utifrån våra utgångspunkter vara med och påverka utformningen av EU-samarbetet avsåg inte, att som regeringen bara traska patrullo efter dem som bestämmer takten. Men för regeringen och för riksdagsmajoriteten tycks det också i fallet Schengen vara en takt som passar. EU-vänner för vilka takten inte passar, bör därför i dag säga nej till en anslutning till dagens Schengensamarbete. Det är inte ett samarbete för öppnare gränser utan för mer slutna.

Herr/fru talman
Jag yrkar i enlighet med min motion Ju 16 avslag på regeringens förslag om Sveriges anslutning till Schengensamarbetet. Vid en eventuell votering kommer jag vidare att stödja reservationerna 8, 9 och 11.


Lennart Rohdin (fp)
« tillbaka
www.rohdin.nu