|
|||||||||||||||||||
| Etik på sin spets Frisinnad Tidskrift 5/2001 |
|||||||||||||||||||
| Den genetiska forskningen pekar på de kanske mest spännande och löftesrika framgångsvägarna, när det gäller att rädda liv och minska mänskligt lidande, d v s det som är det yttersta målet för den medicinska verksamheten. Samtidigt öppnar sig möjligheter, som de allra flesta bara för några år sedan skulle funnit alldeles oacceptabelt från etisk utgångspunkt. Kanske allra mest lovande just nu – i alla fall mest i ropet i den vetenskapsjournalistiska bevakningen – är de perspektiv som öppnas av stamcellsforskningen. Samtidigt ska vi veta, att forskarna just nu hunnit längre än vad vi kan avläsa i media, men också att denna forskning har mycket långt kvar innan den kan komma att tillämpas inom medicinen – om nu löftena verkligen kommer att infrias. Stamceller är celler som inte har någon bestämd funktion, men som kan dela sig och ge upphov till specialiserade celler. Ny vävnad från stamceller kan bildas antingen i cellkultur utanför kroppen, eller genom att stamceller förs in i kroppen. Införda i blod ger de upphov till blodceller, i hjärnan till hjärnceller. Införda i t ex en skadad lever ger de upphov till nya leverceller som kan ersätta de skadade eller sjuka levercellerna. På detta sätt skulle stamceller kunna innebära en möjlighet att ersätta eller reparera skadade eller sjuka vävnader eller organ i kroppen. Detta har skett på forskningsstadiet på möss sedan 1980-talet. Det återstår att se om det också skulle fungera på människor. Först år 1998 lyckades man odla stamceller från människa. En komplikation med stamcellernas förmåga att dela sig obegränsat är risken att de kan ge upphov till tumörer. Detta gör att denna teknik fortfarande kan anses ligga en bra bit in i framtiden och att den måste omges med samma rigorösa tester som t ex för läkemedel. Hittills har man främst talat om s k embryonala stamceller, som är helt ospecifierade. De hämtas främst från tidiga embryon, som ”blivit över” vid provrörsbefruktningar eller skapas genom att ägg befruktas utan någon avsikt att åstadkomma en graviditet. Men man kan också använda blivande könsceller eller kroppsceller från aborterade foster. Teoretiskt skulle embryon kunna skapas också genom kärnöverföringsteknik, d v s kloning. På senare tid har man bl a vid Karolinska Institutet i Stockholm visat att även stamceller från vuxna människor förmår bilda nya celler. Nu i vår kom uppgifter från universiteten i New York, Yale och vid John Hopkins-sjukhuset i Baltimore, som visar på lyckade försök att identifiera en stamcell i benmärgen hos vuxna, som också kan omvandla sig till en mängd olika organ i kroppen. En uppenbar fördel med stamceller från vuxna, är att man därigenom reducerar avstötningsriskerna väsentligt. Hittills har det hävdats att embryonala stamceller har mycket större potential. Stamceller från vuxna skulle vara mer begränsade i sina möjligheter att bilda nya vävnader. De nu publicerade forskningsrönen motsäger inte att stamceller från vuxna skulle vara mer begränsade än embryonala stamceller, men visar å andra sidan att dessa kan fungera i betydligt fler sammanhang än man hittills tänkt sig. Det är fullt förståeligt att de forskare som ligger i framkant på denna forskning ser potentialen i vad som skulle kunna uppnås. Forskningen drivs ju framåt just av denna framstegstro – utan den inga forskningsgenombrott. Till detta kommer så de förhoppningar, som alla de människor som lider av obotliga sjukdomar eller svåra lidanden sätter till forskningsrön som de får höra talas om – ofta långt innan det visat sig om man kan nå ända fram – och hos deras oroliga anhöriga. Tillsammans utgör de en tydlig och legitim påtryckargrupp för att öka tempot i forskningsansträngningarna. Men forskning på embryonala stamceller reser ett antal etiska frågeställningar. Var börjar det mänskliga livet? I Sverige får forskning på embryonala celler ske endast under de första fjorton dagarna efter befruktningen. Det får bara ske i medicinskt syfte. I USA, där man ofta har en mer liberal syn på forskning, får embryon inte skapas enbart för detta ändamål. I Storbritannien går man längre och kan också tänka sig kloning, när inte andra alternativ står till buds. Från mina utgångspunkter finns det inga absoluta svar på frågan om vad som är etiskt försvarbart. Å ena sidan är ett embryo början på en mänsklig individ. I detta embryo finns alla genetiska förutsättningar för vad som skulle ha kunnat bli en fullständig människa. Å andra sidan finns det ett moraliskt imperativ att så långt möjligt kunna hjälpa människor som är sjuka eller som lider svårt. Det finns en tendens i svensk debatt, att när man väl valt alternativ, så framställer man detta som det enda möjliga och det andra alternativet som felaktigt. Så kan det inte vara. Vilket alternativ man än väljer, så tvingas man acceptera följder som är etiskt problematiska. Och att avstå från att välja innebär också ett val med etiskt problematiska följder. Jag tog som ung FPU-are i mitten av 1960-talet ställning för en abortlagstiftning av den typ som vi numera har. För många kvinnor var den tidigare abortlagstiftningen en katastrof, som åtminstone jag inte kunde försvara. Likaså fanns det inget bra alternativ till att kvinnan slutligen ska få göra det avgörande ställningstagandet. Men det har för mig aldrig inneburit att abortfrågan upphört att vara ett etiskt problem. Det handlar om att utsläcka mänskligt liv, om än i ett tidigt skede. Men alternativet innebär att döma ett antal kvinnor till en fullständigt oacceptabel tillvaro, och det vore värre. Men, det har å andra sidan aldrig inneburit att jag kunnat köpa uppfattningen att fostret bara är en del av kvinnans kropp, och därför hennes ensak. Samhället måste göra allt för att undvika varje situation, som gör att en kvinna ser sig nödgad att genomgå abort. Om hon ändå anser sig behöva göra det, ska hon ha allt stöd vi kan ge henne. På samma sätt kan jag inte hävda att forskning på embryonala stamceller från t ex aborterade foster i alla lägen måste avvisas. Om andra alternativ saknas och denna forskning kan ge betydande lindring för sjuka människor kan det vara försvarbart att gå den vägen. Å andra sidan ställer jag mycket stora krav på under vilka förhållanden man får använda sig av ett människoliv, om än aldrig så embryonalt, för en annan människas räkning. I min liberala människosyn ligger att aldrig få använda en annan människa som medel för någon annans räkning. Mot att redan idag ge fritt fram för forskning på embryonala stamceller finns två avgörande invändningar. För det första kan det minska incitamenten till att försöka nå framsteg på användningen av t ex stamceller från vuxna människor. Förutom att detta rent medicinskt har en fördel genom att minska riskerna för avstötning, så skulle det innebära ett avsevärt mindre etiskt problem än att använda sig av embryonala stamceller. För det andra, så har det att göra med den smygande tillvänjningsprocess i etiskt avseende som vi hela tiden genomgår. För varje steg vi tar som tänjer på tidigare etiska gränser, så sker en successiv tillvänjningsprocess. Om vi accepterar fritt fram för forskning på embryonala stamceller nu, eftersom vi tror att det inte går att undvika, så har vi passerat en ny gräns, även om vi senare finner att vi hade kunnat nå lika eller nästan lika långt med en etiskt mindre problematisk metod som t ex med stamceller från vuxna individer. Men, då har vi redan vant oss vid en etiskt lägre gräns, och sannolikheten för att kunna ta ett steg tillbaka är mycket, mycket låg. Lennart Rohdin Danderyd/Ljusdal |
|||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||