|
|||||||||||||||||||
| Stamceller och etik DNs ledarsida 9 augusti 2001 |
|||||||||||||||||||
| Vetenskapsrådets förslag till etiska riktlinjer för stamcellsforskning bygger framför allt på en etisk kommitté inom EU. Forskning föreslås få ske på stamceller, som tas från embryon som ”blivit över” vid provrörsbefruktning och under vissa omständigheter från aborterade foster. Det rör sig om ett av de mest lovande forskningsfälten för att kunna hjälpa människor med kroniska sjukdomar och stort mänskligt lidande. Samtidigt är det långt kvar innan vi vet om och hur denna forskning kan få praktisk tillämpning. Nya forskningsrön motsäger inte att stamceller från vuxna skulle vara mer begränsade än embryonala stamceller, men visar nu att dessa kan fungera i betydligt fler sammanhang än man hittills tänkt sig. Detta talar emot alltför stor tvärsäkerhet. Så sent som 1998 lyckades forskare i USA för första gången odla mänskliga stamceller. Det är förklarligt om kunskapen om konsekvenserna av denna forskning inte omedelbart når den parlamentariska vardagen. Varken regering eller riksdag har hittills haft frågan på sitt bord. I huvudsak är det särskilt intresserade som hunnit fördjupa sig på detta område – liksom på de flesta andra forskningsfält. I mars tillsattes en parlamentarisk utredning i vars direktiv står: ”En rad etiska frågeställningar aktualiseras framför allt vid användning av embryonala stamceller. Kommittén skall överväga behovet av och lämna förslag till etiska riktlinjer för användning av stamceller.” Folkpartiet har inte funnit anledning att föregripa arbetet i denna utredning, som bara precis påbörjats. I utredningen ingår flera som ingår i Vetenskapsrådet. Kommer inte deras beslut i oktober att ställa den parlamentariska utredningen offside? Är det en revirkamp mellan det under utbildningsministern stående Vetenskapsrådet och den av socialministern tillsatta utredningen? Folkpartiet liberalerna hävdar forskningens frihet. Friheten att söka kunskap är fundamental. Forskare har som t ex Gallilei i alla tider fått kämpa för att hävda denna princip mot såväl allmänna opinionens och makthavarnas okunnighet, bigotteri och förmynderi. Men naturligtvis är inte denna frihet fullständigt ovillkorlig, när det gäller vilka metoder som får användas vid sökandet av kunskap. Det måste givetvis vägas mot andra grundläggande principer som t ex den om människolivets okränkbarhet. Vilket parti i Sveriges riksdag skulle på allvar hävda något annat? Både Vetenskapsrådet och EUs etiska kommitté visar, att det här rör sig om känsliga etiska frågeställningar, och har just därför funnit anledning att gå på djupet i sina försök att formulera etiska riktlinjer. Det finns således all anledning till viss ödmjukhet, när man närmar sig dessa frågeställningar. Varje fundamentalism försvårar den sökande och nödvändiga dialogen mellan forskare, etiker och allmänhetens företrädare i de folkvalda organen. Politiker ska söka dialog med forskarvärlden men i det allra längsta avstå från förbud. Försök att hindra Vetenskapsrådet i dess arbete med etiska riktlinjer avvisar vi bestämt. Jag förstår att de, som ligger i framkant på denna forskning, ser potentialen i vad som skulle kunna uppnås. Forskningen drivs ju framåt just av denna framstegstro – utan den inga forskningsgenombrott. Till det kommer de förhoppningar, som alla de som lider av obotliga sjukdomar eller svåra lidanden sätter till forskningsrön som de får höra talas om – ofta långt innan det visat sig om man kan nå ända fram – liksom hos deras oroliga anhöriga. Och vi är många. Tillsammans utgör de en legitim påtryckargrupp för att öka tempot i forskningen. Men forskning på embryonala stamceller reser ett antal etiska frågeställningar, som också redovisas i nu föreslagna riktlinjer. Var börjar det mänskliga livet? I Sverige får forskning på embryonala celler ske endast under de första fjorton dagarna efter befruktningen och bara i medicinskt syfte. I USA, med en ofta mer liberal syn på forskning, får embryon inte skapas enbart för detta ändamål. I Storbritannien kan man också tänka sig kloning, när inte andra alternativ står till buds. Uppenbarligen är inte de etiska ställningstagandena så helt självklara. Från mina utgångspunkter finns det inga absoluta/eviga svar på frågan om vad som är etiskt försvarbart. Å ena sidan är ett embryo början på en mänsklig individ. I detta embryo finns alla genetiska förutsättningar för vad som skulle ha kunnat bli en fullständig människa. Å andra sidan finns det ett moraliskt imperativ att så långt möjligt hjälpa människor som lider svårt. Vad vi än väljer, tvingas vi acceptera följder som är etiskt problematiska. Och att avstå från att välja innebär också ett val med etiskt problematiska följder. På samma sätt kan vi inte hävda att forskning på embryonala stamceller från t ex aborterade foster i alla lägen måste avvisas. Om andra alternativ saknas och denna forskning kan ge betydande lindring för sjuka människor skulle det kunna vara försvarbart att gå den vägen. Men då måste ställas höga krav på under vilka förhållanden man får använda sig av ett människoliv, om än aldrig så embryonalt. I en humanistisk människosyn ligger att aldrig använda en människa som medel för någon annans räkning. Faran för en sådan instrumentalistisk utveckling framhålls också av föreslagsställarna. Vi måste vara observanta på den smygande tillvänjningsprocess vi genomgår för varje steg vi tar, som tänjer på tidigare etiska gränser. EUs etiska kommitté talar själv om det ”sluttande planets” utveckling, när det gäller vad vi successivt kan tänka oss att acceptera. Dialogen om etiska gränsdragningar rörande stamcellsforskning är angelägen. Som enskilda människor och som politiska partier har vi fortfarande rätt att vara sökande på detta omfattande, betydelsefulla och känsliga område. Dialogen gagnas inte av förhastade eller tvärsäkra ställningstaganden åt någondera hållet. I alla händelser ligger det långt från den sökande väg som forskningen själv tar sig fram på. Lennart Rohdin ledamot (fp) i utredningen om genetiska undersökningar |
|||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||