Att kartlägga mannen – om Lord Nevermore

Om Agneta Pleijels bok Lord Nevermore
Norstedts Förlag, 2000

Liberal Debatt 2/2001
« tillbaka
av Lennart Rohdin


Men hur ser det ut inne i mannen? Inne i Bronyo? Vad är det egentligen för en avgrund som fläks upp och skiljer kvinnan från hans dröm om kvinnan? - Du har rätt, säger hon till Tammie. Vi borde sannerligen kartlägga mannen.

Ellie Rose och väninnan Tammie sitter och dricker kaffe i Fitzroy Garden i Melbourne en lagom solig och sval vintersöndag. I Europa rasar ett världskrig där unga män dör som flugor vid Gallipoli och västfrontens skyttegravar. Ellie och Tammie - två unga kvinnor som kämpar för kvinnans frigörelse - planerar en fackförening för sjuksköterskor över kaffet.

Vad är mannen? Vad är kvinnan? Det är frågor som Agneta Pleijel brottas med i ”Lord Nevermore” – det svenska bidraget till Nordiska Rådets litteraturpris i år – där hon skriver om de båda vännerna från Polen, antropologen Bronislaw/Bron och konstnären Stanislaw/Stas samt Ellie, Brons blivande australienska fru.

”Lord Nevermore” är en engagerande historisk och kulturhistorisk resa. Den går genom 1900-talet från Zakopane och Warszawa före det första världskriget till en parkbänk i Central Park i New York. Efter en gemensam resa till Australien skiljs Stas och Bron efter ett gräl för att aldrig mera återses, men väl sysselsätta varandras tankar in i det sista. Bron forsätter med sitt livs stora vetenskapliga avhandling om människorna, som lever i ett primitivt samhälle på ön Boyowa.

Mannens innersta dröm
Men i centrum för ”Lord Nevermore” står brottningen med de eviga frågorna om manlighet och kvinnlighet, om kärleken och om individens överlevnad. Frågor som aldrig får något slutligt svar, men som varje man och kvinna har att brottas med. Långt från de slagordsmässiga sanningar, som frodas på dagens kultur- och ledarsidor. Frågor som föds ur livserfarenhet långt från universitetens standardkurser i feministisk teori baserad på litteraturkritiska studier av våra vanligaste veckotidningar.

Kartläggningen vid kaffebordet i Fitzroy Garden har sitt ursprung i brevväxlingen mellan Bron på ön Boyowa och Ellie i Melbourne. - Kvinnan är mannens innersta dröm, skriver Bron och han tror att mannen genom kvinnan kan finna sig själv och sin natur. Dock har han emellanåt svårt att skilja på sin dröm om kvinnan och den Ellie Rose som han brevväxlar med. Han är antagligen en obotlig romantiker i sin syn på kvinnan. Det beror på att han sätter henne högt. Är det fel, Ellie?

Ellie har svårt att besvara brevens frågor. Det finns en klyfta mellan hans dröm om kvinnan och henne själv, hur ser den ut? Är den en liten spricka bara, som man kan lägga en spång över, eller en bottenlös avgrund? Ellie Rose är inte svartsjuk på en levande kvinna. Hon är svartsjuk på en dröm. Det är mycket besvärligare. Särskilt som Ellie tycks motsvara drömmen så illa, hon som tycks honom så nykter och saklig. Hon svarar att det är svårt att berätta något som helst när man ska mätas mot en dröm. - Jag är den jag är, Bronyo, och det kan väl inte hjälpas, skriver hon till slut.

Ellie och Tammie konstaterar att på mannens karta finns inget utrymme för kvinnan. - Vi har skapat en civilisation där kvinnan inte får något utrymme. Och där mannen är förtvivlat ensam. Hemma vid skrivbordet konstaterar Ellie: - Det är det perversa, kära Tammie. Kvinnan försvarar mannen inte av kvinnlig godhet och ur sitt överflöd, utan ur sin brist. Hon är en beroende. Hon förvandlar sig på egen hand till ett tomrum. Hon kallar det för kärlek. Och det är kärlek, men vem har sett till att kärleken på det här sättet urholkar kvinnan?

Kärleken och individens ensamhet
Kampen mellan kärleken och individens ensamhet är evig. - Hur börjar kärleken? frågar Bron en väninna. - Blicken är kärlekens föderska, svarar Irena. Sen följer förnimmandet. Huden i handflatan. Sen huden i alla lemmarna. De älskande vill nå längre. Innanför huden. De tränger in i varandra. Inte bara mannen i kvinnan, det vore en felsyn, också kvinnan i mannen. Det är en besatthet, ett vanvett. Det är som att dyka ner i Morskie Oko efter sin egen självbild.

- Kärleken vill få oss att smälta samman med den andre, säger Irena med sin hesa röst. Det gäller för mannen men också för kvinnan. Och vattenytan brister och spegelbilden blir otydlig, och man faller mot botten och är nära att drunkna. Kärleken leder till döden. Man får välja vems. Antingen kärlekens. Eller sin egen. Hon tystnar.

Varför uppstår kärlek? Är det av en tillfällighet som de älskar varandra? Nej, det beror på – tror Ellie och jag är benägen att hålla med – att de i rätt sekund kunde stå öppna för varandra. Två som skulle kunna älska varandra kan vara tillslutna i den stund då den enda chansen fanns för ett naket möte. Så går de förbi varandra. Vet inte vad de förlorade. Eller inser det för sent. Det nakna ögonblicket då människan är hudlös. Inte är full av spärrar, den sortens skrankor som lätt reser sig i det inre och gör att man måste försvara sig.

Människans grunddrift är att överbrygga sin ensamhet, menar Stas. Men hennes andra och paradoxalt nog lika starka drift är att bevara sig själv. Inte övermannas av omständigheterna. Inte ge efter för världen som plånar ut hennes särdrag. Det är därför som kärleken och eros så lätt hotar människan med förintelse. Kärleken är driften att smälta ihop med den älskade.

Men, fortsätter Stas, av rena självbevarelsedriften tvingas hon i nästan samma ögonblick att avvärja den, hon måste försvara sitt eget unika jag, inte översvämmas av allt annat och drivas ur sin kurs. Då kastas hon brutalt tillbaka in i ensamheten. Och blir på nytt förälskad. Och måste igen försvara sitt jag mot den andres intrång.

Till detta ögonblick vill människan alltid återvända, skriver Agneta Pleijel. Människan vill dia alltet. Det är samlaget. Det är extasen. Men i extasen gömmer sig förintelsen. För att förbli – ett subjekt, ett medvetande – måste människan upprätta en skillnad mellan sig och den andre. I samma ögonblick blir hon en övergiven.

Mötet mellan man och kvinna
Agneta Pleijel kämpar med skillnaden i mannens och kvinnans förväntningar på varandra och på kärleken. Jag kan läsa manliga författare beskriva detta fenomen från en manlig utgångspunkt så, att det känns djupt in i maggropen och på ett sätt som jag känner igen – med alla fel och mörka sidor jag tvingas erkänna. Theodor Kallifatides, vår kanske främste samtida manliga svenska författare, är den jag känner allra störst frändskap med i det avseendet.

När jag läser kvinnor beskriva samma fenomen – som t ex Majgull Axelsson i ”Slumpvandring” från i höstas - kan jag tycka att jag kan förstå och beröras djupt, men ändå inte fullt ut identifiera mig med deras känslor. En förståelse som ändå får mig att se mig själv i ett tydligare om än inte ljusare sken.

När Agneta Pleijel för fyra år sedan kom ut med sin korta roman ”En vinter i Stockholm”, mötte jag för första gången en författare som tycktes kunna förena detta – att skriva så att både män och kvinnor kan känna igen sina egna innersta tankar, känslor och reaktioner. Jag kunde känna djup förståelse för kvinnan som sveks av mannen hon mött på en resa på Balkan och ändå känna igen mig i Pleijels sätt att beskriva honom – på gott och på ont.

I ”Lord Nevermore” fullbordar Agneta Pleijel beskrivningen av det eviga mötet mellan man och kvinna, mellan kärlek och individens ensamhet. Ett möte som är en ständig kamp, som aldrig når sin fullbordan. Ett möte av såväl hemvist och passion som svek och ensamhet.

Vid kaffebordet i Fitzroy Garden var Ellie och Tammie fulla av framtidstro. Och både Bron och Ellie ser framåt mot en ny tid och mot ett nytt sätt att leva i sin relation. Att få vara den man är utan att bli en stötesten för den andre. Att få leva med en människa i full uppriktighet. Man kan vara sig själv trogen när man lever med en annan som tillåter fullständig öppenhet och som inte blir kränkt av att man är den man är. Med sina skavanker och tillkortakommanden.

- Jag vill leva i sanning, Ellie, och i uppriktighe, förklarar Bron. Alternativet är lögnen. Den river sönder vänskapen. Den förstör de sociala relationerna, så småningom hela samhället. Det är min etik. Etik? säger Ellie, kallar Du det för etik? Och vad skulle du kalla det? frågar Bron och lyfter kaffekoppen. Kärlek, svarar Ellie Rose genast och ser rakt på honom. Ellie Rose har rätt. Det är kärlek.

kartan som aldrig blir färdig
Efter kriget flyttar Bron och Ellie med döttrarna till ett hus nära Bolzano i norra Italien. Brons vetenskapliga karriär krävde närvaro vid universitetet i London och många och långa resor i Europa. Besöken i den italienska alpbyn hos Ellie, vars hälsa börjar svikta, blir allt glesare inte minst sedan döttrarna börjat läsa vid Cambridge.

Den numera sängliggande Ellie drömmer sig tillbaka till ungdomens samtal med Tammie.
- Kartan de skulle rita, vad blev det av den? Den tog längre tid än väntat. Komplikationer tillstötte. Hur kunde det bli så svårt? Ellie har gjort sitt bästa för att förstå dem alla, Bronyo och flickorna. Lite tid för annat hade hon också tänkt att få, men det blev sällan några pauser i livet. Det ena barnet följde tätt på det andra. Än har jag mycket tid, tänkte hon. Men när den ena hade ont för tänder fick den andra värk i magen. Och alla vill de vara i hennes famn, helst samtidigt. Och Bronyo blev irriterad och frånvänd om inte hennes tid räckte för honom när han ville tala om sitt författarskap. Och sen kom sjukdomen.

Jämställdhet mellan man och kvinna ställs på sin spets först i det långvariga förhållandet – ofta först när barnen tagit sitt utrymme. Vägen är lång och det är viktigt att inte förlora målet ur sikte. Bron funderar: - Somliga menar att när kvinnorna har vunnit sin frihet blir också kärleken möjlig. Detta är den ohyggliga vägen mot kärleken. Att nå fram skulle vara ett under och ett mirakel. Likväl måste man ta sig fram mot friheten och kärleken. Mannen genom kvinnan. Kvinnan genom mannen. De förtryckta genom förtryckarna. Allt genom allt. Det beståendes mönster måste skakas om. För kärlekens skull. För frihetens.

Lennart Rohdin (fp)
« tillbaka
www.rohdin.nu