« tillbaka
Fångade i en rävsax
Artikel i NU, 6 oktober 2006
När jag hösten 2002 efter folkpartiets framgångsval började mitt arbete som partiets företrädare i den statliga Diskrimineringskommittén, blev jag mer handgripligt varse hur det kan gå, när till synes olika politikområden utvecklas var för sig.

Vid en genomläsning av två partimotioner – båda med partiledarens underskrift överst – upptäckte jag att partiet dels var för positiv särbehandling och dels emot. I ena fallet gällde det jämställdhetspolitik, i det andra valets succéfråga – integrationspolitik.

Förklaringen till denna tvetydighet ligger förståss – som så ofta i politiken – att de två politikområdena dels utvecklats under olika tidsperioder och dels utvecklats av olika grupperingar inom partiet. Problemet är att politiska frågor ägs av olika grupper, som mer eller mindre har ensamrätt att formulera både analys och åtgärder.

Men jämställdhetspolitiken och integrationspolitiken blottar också olika principiella grundsyner i partiets politik. I jämställdhetspolitiken ansluter sig partiets talespersoner till den gängse analysen om könsmaktsordningens över- och underordning, så som den bl a framgångsrikt hävdats av Margareta Winberg, Gudrun Schyman, Uppsala-professorn Eva Lundgren och ROKS. Samtidigt försöker man hävda sin liberala egenart genom att principiellt förespråka individuella lösningar.

Intressant nog varnar regeringens senaste jämställdhetsutredare Gertrud Åström i försiktiga ordalag i rapporten Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål för ”hur begrepp sprungna ur olika teoribildningar ’lyfts in’ i politiken.”

Hennes kritik mot användningen av begreppet könsmaktsordning leder till konstaterandet att ”Den innebörd vi lägger i jämställdhet och hur denna innebörd översätts i strategin jämställdhetsintegrering är enligt vår bedömning mer radikalt än den innebörd som har lagts i begreppet könsmaktsperspektiv eller könsmaktsförståelse.”

Den inom feministisk politik förhärskande könsmaktsanalysen bygger på ett kollektivt synsätt som hämtar sin filosofiska grund i strukturalism och nymarxism. Den måste kanske inte leda till en kollektivistisk politik, men är förvisso mycket enklare att hantera för socialister, där den passar som hand i handske. Det är ingen tillfällighet att den socialistiska vänstern ser könsmaktsanalysen som en välkommen come-back för det sätt att definiera politik som blev urarva med murens fall.

Företrädarna för denna samhällssyn går nu vidare inom integrationspolitiken. I två färska statliga utredningar dels Bortom vi och dom av den kontroversielle Masoud Kamali, som i strid med forskarsamhället byttes in som utredare, och dels Det blågula glashuset av miljöpartisten Paul Lappalainen försöker man etablera tesen om den strukturella rasismen i det svenska samhället.

Inte oväntat går Kamali och Lappalainen i klinch med liberala synsätt på diskriminerings- och integrationsfrågor. Lite ovanligt för en statlig utredning går Kamali t o m till frontalangrepp mot folkpartiets integrationspolitik och dess främste talesman Mauricio Rojas. Han anklagar ”Invandrargruppen inom Folkpartiet med Mauricio Rojas i spetsen som ….utger sig vilja ’ställa krav på invandrare’” för att förstärka ”den strukturella/institutionella diskrimineringen”.

Jag menar att det är hög tid för folkpartiet att ägna tid och tankemöda till att formulera en liberal och ideologiskt konsistent analys och begreppsapparat för att hantera både jämställdhets-, diskriminerings- och integrationspolitik. Precis som i slutet av 60-talet kan det kanske tyckas oproblematiskt att använda delar av en kollektivistisk samhällsanalys för att sedan formulera liberal politik.

Precis som då leder det emellertid alldeles för lätt till ideologisk otydlighet. Precis som då klarar kanske enskilda liberala tänkare av att hålla isär begreppen och undvika idémässiga felskär. Men alldeles för många liberaler riskerar att finna det enklare att fortsätta det kollektivistiska synsättet från analys till åtgärder. Sedan står den socialistiska vänstern där redo att plocka proselyter som mogna frukter.

I partistyrelsens yttrande inför landsmötet ser vi en logisk konsekvens av den ideologiska otydligheten. För den socialistiska vänstern bygger samhällsanalysen på grupptänkande, så också i diskrimineringsfrågor. I folkpartiet finns starka och duktiga företrädare för olika legitima gruppintressen i dessa frågor, som slår vakt om gjorda landvinningar i skyddet av dessa.

De grundläggande FN-dokumenten om mänskliga fri- och rättigheter bygger på individens rättigheter, där gruppmässiga diskrimineringsgrunder som kön, ras etc bara anges som exempel på diskriminering. Trots detta faller partistyrelsen i vänsterns – och intressegruppernas – fälla och väljer som dessa att se diskriminering som något, som bara gäller den som hör till en grupp.

För en liberal är det den enskilde individen som står i centrum. Diskriminering av en individ blir inte mer förkastlig för att hon tillhör en diskriminerad kategori – och givetvis inte heller mindre förkastlig. För en liberal måste det vara diskrimineringen av den enskilde individen som ska bekämpas. Vem ser den enskilde, om inte liberalerna gör det?

Lennart Rohdin, Rådmansö
Ledamot (fp) Diskrimineringskommittén
« tillbaka
www.rohdin.nu