« tillbaka
Kasta ut badvattnet!
NU, 16 juni 2005
Fp-reaktionerna på Uppdrag Granskning om ROKS och kvinnojourerna har varit både sparsamma och tvehågsna. Kasta inte ut barnet med badvattnet. Men, en liberal huvuduppgift nu vore just att kasta ut, inte barnet, men väl Margareta Winbergs mer än nattståndna badvatten.

Det radikalfeministiska testuggarträsket runt ledningen för ROKS, kvinnovåldsforskarna i Uppsalaprofessorn Eva Lundgrens hägn och alla de missionärer som de med hjälp av Margareta Winberg placerat i både kanslihuset och myndigheter som JämO måste torrläggas.

Men, är inte våldet mot kvinnor ett problem? Gör inte kvinnojourerna en oumbärlig insats? De två frågorna kan bara besvaras med ett rungande Ja! Jag har under åren träffat ett antal mycket starka, varma och entusiastiska eldsjälar i lokala kvinnojourer som gör ett fantastiskt jobb för sina medsystrar. Jag brukar själv peka på Sonja Johansson, eldsjälen i Ljusglimten i Ljusdal. Lokala kvinnojourer behöver mer stöd – lokalt!

Flertalet av dessa eldsjälar har i åratal varit helt upptagna med sina vardagsinsatser, varför de av Eva Lundgren inspirerade ideologerna i ROKS’s ledning kunnat härja fritt. Ireen von Wachenfeltds uttalande var ingen tillfällighet eller ett vinklat TV-inslag. Ebon Kram och Angela Beausang har gått före henne. Som Liza Marklund skriver i Aftonbladet: ”Roks ledning har varit tokig i tio år.”

Detta synsätt har präglat regeringen alltsedan propositionen Kvinnofrid för nio år sedan. Margareta Winberg omgav sig under alla dessa år med dessa ideologer. I propositionen skrev regeringen: ”Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning.”

Trots upprepade frågor kunde inget statsråd ge mig ett enda exempel på vilken forskning som åsyftades. I kammardebatten svarade till slut en av banérförarna Inger Segelström: ”att vi behöver inte längre forska kring de här frågorna, därför att vi har årtionden av praktisk erfarenhet.” Propositionen baserades på 20 års arbete i kvinnojourerna.

Under alla dessa år har folkpartiet legat lågt av rädsla att inte kvala in i feministheatet. I stället för att ta strid för vad ”liberal” står för i uttrycket ”liberal feminism” i fråga om både analys och åtgärder för ökad jämställdhet, har det varit enklare att inte utmana allsköns oliberala feministiska tankegångar. Min fråga om vilken forskning regeringen åberopade, tvingade riksdagsgruppens kanslichef förklara att jag inte var representativ för partiet.

Ytterst går den oliberala feminismen tillbaka på fransk konstruktivism (Foucault, Lacan, Derrida) och amerikansk feminism (Dworkin, Butler), som alla har sin utgångspunkt i föreställningen, att eftersom vi aldrig kan veta vad som verkligen är sanning, så har man rätt att hävda i prinicip vad som helst. Det är bara en fråga om utgångspunkt. Helt i strid med den kritiska liberala vetenskapssyn med Karl Popper som främste talesman, där vetenskap inte handlar om att samla bevis för det man har bestämt sig för utan att kritiskt pröva om det man fått fram verkligen håller.

Och mycket riktigt, så är det precis detta som mycket av den av regeringen med folkpartiets tysta minne främjade genusforskningen i svenskt akademiskt liv har som utgångspunkt. Självklart är det angeläget med mer forskning om kvinnors levnadsvillkor. Men, i regeringens politiska styrning handlar det om att främja en annan syn på forskning i strid med den vetenskapskritiska forskningssynen.

Den liberala synen på den ”Fria Akademien” presenterades på ett lysande sätt i en fp-rapport för några år sedan. Som en eftergift till det politiskt korrekta handlade dock det längsta kapitlet om jämställdhet. I regeringens forskningspolitiska proposition för en månad sedan lyftes genusforskningen fram som en strategisk forskningspolitisk insats. Folkpartiet hade inte ett kommatecken till kommentar.

Det är betecknande att folkpartiet duckar, men att den nya föreståndaren för det Nationella sekretariatet för genusforskning, Anne-Marie Morhed, på DN Debatt går till frontalangrepp mot regeringens politiska styrning av forskningen i detta avseende.

Det är möjligt att företrädarna för den liberala feminismen sett det svårt att hävda den liberala särarten i det dominerande radikalfeministiska debattklimat som rått de senaste tio åren. Det har varit bekvämt att söka lä bakom ett okritiskt anammande av rådande teoribildning kring könsmaktsordning, under- och överordning och objektifiering med rötter i nymarxismen.

Nu har liberala feminister ett drömläge att träda fram offensivt och formulera vad som skiljer liberal feminism från ickeliberal feminism, d v s vad som förenar olika liberalers mångåriga kamp för jämställdhet. Missa inte den möjligheten! Börja med att kasta ut badvattnet!

Lennart Rohdin
Rådmansö
« tillbaka
www.rohdin.nu