« tillbaka
Liberal jämställdhet eller feminism?
Frisinnad Tidskrift, Nr 7, 2005
Liberaler har en stolt historia när det gäller striden för jämställdhet mellan kvinnor och män. Och den striden är absolut inte över och förhoppningsvis inte heller liberalers pådrivande roll i den striden.

Där socialister av olika slag fastnat i sina ideologiska låsningar har liberaler kunnat se förutsättningslöst och komma med konkreta förslag. Jämställdhetslagen och jämställdhetsombudsmannen är några exempel.

Med den moderna feminismen som idégrund har vänstern successivt tagit över kommandot i jämställdhetsdebatten. Nu handlar det om kollektiva begrepp som över- och underordning och könsmaktsperspektiv. Begrepp som alla har sina rötter tillbaka i 60- och 70-talets nyvänstermarxism.

Det är därför inte konstigt att vänstern nu känner sig hemma, ja rent av har etablerat sin hegemoni över feminismdebatten. Den passar som hand i handske i deras traditionella ideologiska begreppsapparat. Till det kommer att den på nytt gör det möjligt att lansera den traditionella folkfrontsstrategin. Alla som definierar sig som feminister är med, de andra är utanför.

Under 90-talet kom folkpartiet allt mer i underläge med ständigt vikande väljarunderlag. Det är inte konstigt att det ideologiska självförtroendet kom i svajning. Att kalla sig feminist, om än liberal sådan, innebar att man fick definiera in sig i en större gemenskap med alla andra feminister och att man dessutom klarade sig undan mer grundläggande påhopp från dessa.

Jag ifrågasätter vare sig de motiv eller de ideologiska grunder liberala feminister har. Problemet är att man precis som i slutet av 60- och början av 70-talet ger upp den ideologiska vakthållningen gentemot den socialistiska vänster, som då dominerade solidaritetsrörelsen och som idag dominerar den feministiska rörelsen.

Vi var många unga liberaler som den gången var starkt upprörda över de orättvisor som fanns, och fortfarande finns, mellan fattiga och rika i världen. Vi var upprörda över de strukturer som tycktes ha försatt de fattiga länderna i en ständig underordning. Tänk vad enkelt det var att använda sig av den etablerade begreppsapparaten med begrepp som imperialism och utsugning.

Och dessutom kunde man, om man borrade på djupet bland engelska liberaler, hitta liberala förfäder, som till synes hade delat samma analys – t ex L T Hobhouse. Men problemet var bara att när man tillägnade sig den förhärskande begreppsapparaten för analys av orättvisorna, så föreföll för de flesta, tyvärr också för många unga liberaler, nyvänstern väldigt mycket mer attraktiv som politisk hemvist.

På samma sätt är det med feminismen idag. Det är ingen tillfällighet att aktiva ungliberaler inför valet 2002 i den feministiska tidskriften Bang kunde gå ut och hävda, att för en liberal feminist kändes det mer naturligt att rösta på Schyman än på Leijonborg. Om man är övertygad liberal, borde det vara väldigt svårt att känna större gemenskap med icke-liberaler än med liberaler.

Bland de myter som frodas bland liberala feminister finns den om att klassiska liberaler som Mary Wollstonecraft och John Stuart Mill var de första feministerna. I den politiska striden hetta kan man givetvis tillåta sig att glida en hel del på begreppen. Men om inte begreppet feminist blir ett alldeles innehållslöst begrepp för allt som på något sätt förordar ökad jämställdhet, så har förståss Wollsonecraft och Mill aldrig vare sig explicit eller implicit uttryckt sig vara feminister.

Men här tillkommer ytterligare en aspekt. Rent idéhistoriskt torde det vara en väldig övertolkning att se Mary Wollstonecraft som liberal. Sedan kan jag hålla med om att hon var både klarsynt och imponerande som person. Men ska man hitta något idéprefix för henne, så var hon snarare anarkist i den tidens mening.

I nyvänstervågen på 70-talet vurmade många av oss unga liberaler för industriell demokrati eller löntagarstyre. Vi kunde till vår tillfredsställelse hitta stöd hos John Stuart Mill i hans senare skrifter. F.ö. samma tidsepok hos Mill som hans påstådda feministiska engagemang. Men rent idéhistoriskt torde det vara svårt att förneka att det handlar om en utveckling av Mill från hans ungdoms mycket principiella klassiska liberalism till hans mogna års alltmer utpräglade socialdemokratiska syn – att mer se till strukturer och kollektiva rättigheter.

Mycket av den svenska feminismen har inspirerats av den amerikanska feminismen med dess rötter i studentvänsterns mysticism. Besvikna marxister har sökt nya spelplaner och alltmer präglat den amerikanska feminismen. I detta har de sökt inspiration hos den franska strukturalismen och dess ledande företrädare som Michel Foucault, Jacques Lacan och Jacques Derrida. De har kunnat utvecklat sina teorier om könsmaktsordning resp över- och underordning i klassisk marxistisk anda.

Strukturalismen är en vetenskaplig skola som står i skarp kontrast till den kritiskt liberala vetenskapsskola som inte minst präglats av Karl Popper. Popper hävdar förvisso inte att han har sanningen, men att det är vetenskapens uppgift att söka sanningen, genom att kritiskt granska och värdera vetenskapens både metoder och rön.

Strukturalismen står för en syn, där man inte kan veta sanningen och därför varje synsätt kan hävdas vara lika mycket värt. Därifrån är det inte långt till genusforskningens värsta avarter med professor Eva Lundgren i spetsen, där man menar att man inte behöver belägga sina ”forskningsresultat”, eftersom man redan från början vet hur kvinnoförtrycket är och att uppgiften att bekämpa detta är överordnad..

Gurun hos den moderna amerikanska feminismen är retorikprofessorn (just det!) Judith Butler, vars flaggskepp ”Bodies that matter” få svenska feminister torde ha orkat ta sig igenom, men som sätts upp i referenslistan på var och varannan genusuppsats. Butler ägnar sig åt oändliga cirkelresonemang kring klassisk skönlitteratur, vilka i huvudsak syftar till att få läsaren att till synes känna igen sig i sin egen situation och därmed ansluta sig till Butlers slutsatser.

Förnekar jag då som liberal att det finns brister i jämställdheten? Nej, tvärtom, har vi fortfarande mycket långt kvar till verklig jämställdhet. Här har liberaler en viktig uppgift även framöver. Förnekar jag då att det finns strukturer? Nej, inte alls. Men, när man som väldigt många liberala feminister fastnar i strukturanalysen och den förhärskande feministiska begreppsapparaten, så riskerar vi att falla i vänsterdiket.

I grunden för varje liberal analys måste stå individen. Om hon inte gör det, riskerar vi att helt missa det liberala målet om individens frigörelse. Därför är det viktigt att liberaler formar sin egen både analys- och begreppsapparat i kampen för ökad jämställdhet.

Även i liberala kretsar hänvisar man ofta till påståendet att kollektiven kvinnor och män karaktäriseras av männens överordning. T ex hävdas det att pojkar får mycket mer uppmärksamhet än flickor i skolan. Och detta är ju en ren generalisering av det faktum att vissa pojkar får mer uppmärksamhet än de flesta flickor och väldigt många andra pojkar i skolan. Men det framstår lätt som en verklig analys. För de flesta av oss är det lätt att tänka tillbaka på skolan och minnas just de där pojkarna som dominerade. Däremot har vi för länge sedan glömt alla de andra pojkarna som inte tog mer plats än flickorna.

Och om det nu vore så att skolan var en arena präglad av och formad för pojkar, måste man förståss fundera över varför pojkar som kollektiv klarar sig allt sämre igenom skolan. Att flickor i allt högre grad dominerar på utbildningar på gymnasie- och högskolenivå, där skolresultaten är utslagsgivande för framgång. Är det inte snarare ett uttryck för att skolan i allt högre grad missgynnar pojkar som grupp och lämnar väldigt många pojkar vid sidan av i sin pedagogiska utformning? Hur tillämpar man könsmaktsperspektivet här?

Det är ändå rätt intressant att regeringens egen jämställdhetsutredare Gertrud Åström i sitt slutbetänkande ”Makt att forma samhället och sitt eget liv” i somras vågar problematisera begreppsfrågan. I det inledande kapitlet skriver hon:

” Vår slutsats är att radikaliteten, i bemärkelsen potentialen att åstadkomma förändring i riktning mot lika villkor för kvinnor och män, inte är avhängig vilka ord eller begrepp som används. Däremot är radikaliteten beroende av vilken innebörd som centrala begrepp ges och i vad mån denna innebörd kan översättas i politisk handling som leder till önskade förändringar i samhället. Den innebörd vi lägger i jämställdhet och hur denna innebörd översätts i strategin jämställdhetsintegrering är enligt vår bedömning mer radikalt är den innebörd som har lagts i begreppet könsmaktsperspektiv eller könsmaktsförståelse.”

Jämställdhet handlar om varje individs rätt och möjligheter till frigörelse oavsett kön. Jämställdhet handlar inte om en kollektiv maktkamp. Den individuella frigörelsen ser nämligen inte likadan ut bara för att man är kvinna eller för att man är man. Feminismen däremot har åtminstone kommit att utveckla en analys- och begreppsapparat, som gör att den logiskt leder till att se kvinnor och män som kategorier som står emot varandra i en kollektiv maktkamp.

Den dagen liberal feminism blir så tydlig att det ger sig självt att liberala feminister har mer gemensamt med andra liberaler än med andra feminister, då skulle jag inte heller att ha så mycket att invända mot begreppet liberal feminism. Men vi är fortfarande väldigt långt därifrån. Idag används det slentrianmässigt för att slippa komma i konfrontation med de kollektiva feminister som utövat sin hegemoni över jämställdhetsdebatten de senaste femton åren.

Jämställdhet är inte mindre radikalt än feminism. Att som liberal kalla sig feminist kräver att man reder ut på vilket sätt man inte är som andra feminister. Att fortsätta kalla sig liberal är mycket tydligare. Den liberala jämställdhetens historia gör att vi inte behöver ducka eller skämmas för vårt engagemang för jämställdhet.

Lennart Rohdin, Rådmansö
« tillbaka
www.rohdin.nu