« tillbaka
Röda och svarta påvar
Frisinnad Tidskrift, 4/2005
I ett uppmärksammat inlägg i Svenska Dagbladet i april försökte folkhälsominister Morgan Johansson plocka några av de billigaste och mest politiskt korrekta poänger som går i svensk politisk debatt. Som regeringens ansvarige för att se till att vi medborgare lever ett ”bättre” liv privat och hemma i familjen än vad vi själva har förstånd till, gick han till attack mot den katolska kyrkan för att den har samma ambitioner att styra människors mest privata tillvaro. Själv betackar jag mig för bådadera.

Inget är mer ofarligt i Sverige än att sparka på katolska kyrkan och dess värderingar. Det framgick med största tydlighet i den gångna höstens hetskampanj mot den tilltänkte italienske EU-kommissionären Buttiglione. Den kampanjen leddes av EUs socialdemokrater, som samtidigt utan att blinka godkände en ungersk kommissionär med ett kvartssekel som framträdande makthavare i det sovjetiska förtryckarsystemet. Men, han kallar sig ju numera socialdemokrat.

Folkhälsoministern förfasade sig över alla de människoliv som offras på de katolska dogmernas altare. Den kommunism, som Laszlo Kovacs tjänat större delen av sitt vuxna liv, torde ha skördat många fler människooffer. Buttiglione och mer än de flesta den nyss bortgångne påven Johannes Paulus bidrog aktivt i stödet till kampen för att få den kommunismen att falla i Europa. Svenska socialdemokrater brukade i den heliga neutralitetens namn vilja sätta svenska politiker med samma ambition i utrikespolitisk karantän. Dogmatism är inget Vatikanen har monopol på.

I sin artikel hyllade folkhälsoministern modern vetenskap och förnuftstro som motvikt till religiösa grundsatser, för de ”kan aldrig analyseras rationellt, de bara finns där som axiom och låser all diskussion.” Hur mycket jag än vill hålla med, kan jag bara konstatera att han inte bara kastade smågrus utan hela kullerstenar i eget glashus.

I den forskningspolitiska proposition regeringen presenterade i våras, lyftes satsningar på genusforskning fram som en strategisk del av den fortsatta forskningspolitiken. Och min kritik handlar inte om att det behöver forskas betydligt mer om kvinnors levnadsvillkor – det är ganska okontroversiellt. Nej, det handlar om den syn på grunderna för forskning som genusforskningen syftar till att förändra bort från just den vedertagna och kritiskt rationellt granskande forskning folkhälsoministern i sin attack på religiösa dogmer lyfte fram.

Feminismen har förståss samma rätt att verka politiskt som både marxism och katolicism. Men, det är just när dessa på värderingar byggda ideologiska skolor kräver tolkningsföreträde, som det blir farligt för den rationella och kritiska vetenskapssynen. På 70-talet motstod även socialdemokraterna nyvänsterns anspråk på att få vetenskaplig legitimitet för sina ideologiska tankesystem. Med genusforskningen har socialdemokraterna kapitulerat inför ideologiska grundsatser som aldrig kan ”analyseras rationellt, de bara finns där som axiom och låser all diskussion.”

Avslutningsvis är det väl närmast parodiskt med folkhälsoministerns frontalattack på katolska kyrkans anspråk på att få styra människors innersta privatliv. Det finns väl ingen institution i Europa som i det avseendet är en så nära kopia av den katolska kyrkans auktoritära och förstelnade förmyndarstruktur som just svensk socialdemokrati. I svenska familjers barn- och sängkammare är det folkhälsoministern och hans partikamrater som inte kan hålla sig borta med klåfingriga beslut om hur vi skall leva. Påven får nöja sig med moraliska påtryckningar.

Lennart Rohdin, Rådmansö
« tillbaka
www.rohdin.nu