|
||||||||||||||||||||
| Krossa byggmonopolen SvD Brännpunkt, 8 november 2001 |
||||||||||||||||||||
| I den medeltida staden med dess stadsprivilegier var det svårt för den som inte fanns innanför stadsmuren att få bo. För att komma in krävdes förmögenhet och förbindelser. Stadsmuren utestängde i långt högre utsträckning än den inneslöt. Idag är stadsmuren sedan länge riven. Staden har vuxit långt utanför den gamla stadsmuren. Men i början av 2000-talet reser sig nya, osynliga murar, som stänger dem som är utanför utan förmögenhet eller förbindelser ute minst lika effektivt som på medeltiden. Bostadsbristen är skriande i storstadsområden och andra tillväxtorter. Där befolkningen ökar, byggs inga bostäder. Värst är det i Stockholmsregionen. Lika fel som det är att tvinga människor att flytta från sin hemort, lika fel är det att hindra den som vill flytta från att göra det. Stockholmsregionen ökar med 20 000 individer per år. Där byggs bara 4 000 bostäder per år - bara ett halvt tusen årligen är hyresrätter. Om människor vill bo i eget hem, bostadsrätt eller hyresrätt är vars och ens ensak. Det ska varken politiker eller sociala planerare tro att de vet eller ska avgöra. Det gäller i lika hög grad de till vänster, som vill fortsätta den reglerade bostadspolitiken, som de till höger som vill att alla ska äga sina bostäder. Ingendera innebär en tilltro till människors egna fria val. Hyresrätten är ingen förlegad boendeform. Tillväxten i Stockholmsregionen är avhängig en dynamisk arbetsmarknad och en rörlighet inom regionen såväl som inom landet. Då krävs en bostadsmarknad med tillgång på lediga bostäder, som inte kräver långsiktiga förpliktelser. För många är hyresrätt en viss del av vuxenlivet, särskilt i början, en utmärkt boendeform, som inte kräver långsiktiga bindningar. Hyresrätten är morgondagens boendeform för allt fler. Det gäller unga som vill flytta hemifrån. Det gäller de som söker sig till Stockholmsregionen från annat håll i landet. Och det gäller inte minst de nya svenskarna. Gemensamt för dem alla är att de saknar inträdesbiljetten i form av bytesobjekt, kontakter och kapital. Och de flesta har inte rösträtt där de vill bosätta sig! Svensk bostadspolitik är inte social – den är asocial! Inom viktiga delar av rysk ekonomi har de gamla sovjetiska oligopolen växt sig allt starkare och utgör en bromskloss för både politiska och ekonomiska reformer av den spirande ryska demokratin. Den gamla nomenklaturan slår effektivt vakt om privilegier, nyrikedom och brist på insyn och konkurrens. Den förre ryske presidenten Jeltsin var en garant för oligopolens skydd. Det återstår att se om president Putin innebär någon förändring. Svensk bostadsmarknad präglas i hög grad av en oligopolstruktur. En handfull byggjättar och byggmaterialföretag kringgår effektivt verklig konkurrensutsättning. Spirande konkurrenter köps upp. Här krävs krafttag av bl a Konkurrensverket så att byggoligopolen kan jagas med blåslampa för att öppna för verklig konkurrens. Marknadsdomstolen bör få ökade möjligheter att hindra uppköp av konkurrenter. I den reglerade bostadspolitiken har alla inblandade inrättat sig så att systemet ger bästa utdelning. Så fungerar en planekonomi. Därför har ingen intresse av förändringar till större öppenhet och konkurrens. Byggföretag, byggmaterielföretag, kommunalråd och byggnadsnämnder, byggfack och hyresgäströrelse i skön förening blockerar en öppning av svensk bostadsmarknad, så att konsumenterna får möjlighet att styra. Tyvärr vågar få inom det politiska livet på allvar ta strid för att befria bostadsmarknaden. I stället slår partier och politiker vakt om sin väljargrupps befintliga situation. Till vänster är det hyresgäströrelsens byråkrati som lägger en effektiv broms mot varje försök att öppna för en övergång till marknadshyror, som skulle göra det lönsamt att bygga hyresrätter igen. Hyresgäströrelsen slår vakt om sina medlemmar, de som redan har en billig hyresrätt. På den i vanliga fall frihetliga, marknadsinriktade sidan är det likadant. Där strider man för rätten för dem som redan har en hyresrätt att få ombilda den till bostadsrätt och emot fastighetsskatt på egnahem, d v s för dem som redan har sitt boende. Och man är livrädd för att ens andas ordet marknadshyra, så att inte hyresgäströrelsens demagoger ska gå till attack och skrämma borgerliga väljare, som kommit över attraktiva innerstadslägenheter till av hyresregleringen subventionerat låg hyra. Jag förespråkar såväl rätten att ombilda hyresrätt till bostadsrätt som att fastighetsskatt och förmögenhetsskatt på boende ska avskaffas. Men det skapar inte en enda ny lägenhet för dem som inte har någon - framför allt inte för den som inte kan eller vill köpa bostadsrätt eller eget hem. Den politiken slår bara vakt om dem som redan har. Vem tar strid för dem som inte har? Visst finns det risk att marknadshyra driver upp hyran i befintliga hyresrätter i attraktiva lägen. Men nuvarande hyresreglering har lett till ockerpriser, svarta affärer, skattebrott, långa köer och stor osäkerhet för andrahandsboende. En planerad övergång till marknadshyra kan ske under en övergångsperiod om 5-7 år, som ger den enskilde möjlighet att planera sitt boende. Hyresrätten kan knytas till kontraktsformer som värnar besittningsskyddet. Givetvis finns också andra skäl till att det inte byggs hyresrätter i Stockholmsregionen. Med skatteutjämningssystemets pomperipossa-effekter betalar vissa kommuner mer än vad de får in i skatt för nya medborgare. Kommunal utjämning behövs för att säkra en rimlig välfärd över hela landet, men dessa inlåsningseffekter måste brytas. Och detta är inte orsaken till att lågskattekommuner bygger villor och bostadsrätter men inte hyresrätter. Kommunalråd (m) vill ha skattestarka inflyttare som inte efterfrågar hyresrätter. Den borgerliga regering som tillträdde 1991 påbörjade befrielsen av bostadsmarknaden. En viktig symbolhandling var att avskaffa bostadsdepartementet och bryta inlåsningen av bostadssektorn i ett eget slutet politikområde. Den nya riksdagen bör i oktober 2002 avskaffa bostadsutskottet och föra dess frågor till t ex närings-, lag- och socialutskotten. I bostadsutskottet samlas folkvalda med särskilda band till bostadssektorns särintressen, som dagligen utsätter utskottet för sin intensiva lobbyverksamhet. Det är dags att befria bostadsmarknaden! Vågar en ny liberalt sinnad regering i oktober 2002 ta de steg, som den förra borgerliga regeringen inte orkade/vågade ta: # införa marknadshyror # kraftigt ökade resurser för att stävja monopol och konkurrensutsätta bostadsmarknaden # riva bostadsoligopolen Vågar liberala politiker och partier visa att de tror på frihet och marknadens överlägsenhet att ge människor det de efterfrågar? Vågar de ta strid för dem som inte har, de som står utanför? Lennart Rohdin, Danderyd |
||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||