(UU1997/98:13) Debatt ang Amsterdamfördraget Onsdag den 29 april 1998 Lennart Rohdin (fp)					<<tillbaka
		Herr/fru talman, Det råder en massiv EU-trötthet i vårt land. Dagens debatt om Amsterdamfördraget möter ett förstrött intresse. Visserligen är en klar majoritet av folkopinionen EU-negativ - och trots detta lyckas inte Nej-sidan väcka någon större opinion med att utmåla Amsterdam, som det slutliga gigantiska steget mot att ersätta nationalstaten med en allsmäktig, överstatlig Bryssel-byråkrati. Men inte heller Ja-sidan kan på något sätt återuppliva entusiasmen från folkomröstningen hösten 94. ”Bingo för Sverige” möts av en gäspning, om det överhuvud noteras. Vad är det för fel på svenska folket, som efter ett Ja i folkomröstningen nu med klar majoritet avvisar EU-tanken och i än högre grad tanken på svenskt EMU-medlemsskap? Svaret är naturligtvis, att det inte alls är något fel på svenska folket. Det är en fullt förståelig reaktion på hur dess politiska ledare och främst regeringen skött vårt svenska EU-medlemsskap. Inför folkomröstningen hukade särskilt socialdemokraterna väldigt länge. I en gigantisk valspurt lyckades socialdemokraterna - det är helt sant - vända opinionen till ett knappt Ja - främst genom att utnyttja den auktoritet som den återinträdde socialdemokratiske statsministern då åtnjöt. Det var inte fredens Europa, det var inte samarbetets Europa, det var inte visionernas Europa, som vann det svenska folkets stöd. Det var Ingvar Carlssons auktoritet och den socialdemokratiska rörelsens vädjanden till människors plånböcker. Det var ‘krämarnas Europa’. När medlemsskapet var ett faktum, upphörde debatten om vad vi skulle med vårt EU-medlemsskap. Skyll inte EU-skepsisen på folket utan på dess politiska ledarskap, eller snarare bristen på sådant. Herr/fru talman, ”Handlar det mot bakgrund av de förestående utmaningarna i form av utvidgning och globalisering inte snarare om fördragskosmetik? Kärnfrågorna i Europas förmåga att möta framtiden - reform av jordbruks- och strukturpolitiken, finansramarna, institutionerna, konsekvenserna av den ekonomiska och monetära unionen - stod antingen inte på dagordningen för Amsterdam eller blev ajournerade till nästa regeringskonferens. Vad som återstod är ett sammelsurium av nyregleringar och detaljförbättringar som sammantaget inte betyder något substantiellt steg framåt.” Orden är Werner Weidenfelds - utgivare av den mest ansedda tyska utrikespolitiska tidskriften Internationale Politik. Weidenfeld är en av de främsta tyska Europaförespråkarna. Dessutom nära rådgivare till den tyska statsledningen. Den regeringskonferens som avslutades i juni 97 i Amsterdam blev nödvändig då en rad viktiga förändringar av EU inte kunde uppnås vid Maastrichtkonferensen 1992. Förändringar som då ansågs nödvändiga för att klara den då förestående utvidgningen med Österrike, Finland och Sverige. Amsterdamkonferensen hade uppgifter som ansågs i än högre utsträckning nödvändiga att lösa för att möjliggöra en omfattande utvidgning till de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Som Werner Weidenfeld så träffande skriver, blev Amsterdam ett fortsatt på stället marsch - om det nu är det som är innebörden av ”bingo för Sverige”? Herr/fru talman, Det gamla, fria och demokratiska Europa har haft betydande svårigheter att möta det nya Europa som framträtt efter murens fall i Berlin och kommunismens sammanbrott. Lite tillspetsat kan man hävda att de många nya och demokratiska staterna med öppnare gränser och en stark önskan att snabbt integreras i det fria, demokratiska Europa av många av de gamla demokratierna främst uppfattas som en rad problem och belastningar. Visst kan man se EU-staternas, särskilt regeringarnas, ovilja och oförmåga att genomföra en förnyelse av såväl jordbruks- och strukturpolitiken som av EU-institutionernas roll och utformning, som ett sätt att bevara nationellt förmånliga villkor i förhållande till EU och övriga medlemsstater. Men än allvarligare, och minst lika sannolikt, bottnar oförmågan till förändring just i en betydande ovilja att genomföra en snabbare eller mer omfattande utvidgning till de nya demokratierna. Enligt många till priset av mindre gynnsamma villkor för de gamla medlemmarna. Amsterdamfördragets stillastående inte bara försvårar och försenar utvidgningsprocessen - det var i hög utsträckning motivet bakom. På en lång rad vitala områden i byggandet av det nya Europa - med Bosnienkriget som mest dramatiskt exempel - men där just EU:s och NATO:s utvidgningsprocesser är de kanske mest avgörande för framtiden, saknas politisk ledarskap i Europa. Amsterdam är avsett att maskera denna avsaknad av politiskt ledarskap och solidaritet med det nya Europa inför det nya seklet. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skulle kunna ge EU en roll för freden i Europa, på samma sätt som EU varit ett fredsprojekt mellan EU:s medlemsstater. Den skulle kunna vara EUs uttryck för solidaritet med dem som står utanför. Men, som den välrenommerade kännaren av GUSP vid IISS i London Philip Gordon visar i en nyligen publicerad artikel - därav har blivit intet. När solidariteten med särskilt dem som står utanför ställs mot snäva nationella egenintressen - då får solidariteten alltid vika. Särskilt om det rör sig om de stora EU-staternas egenintressen. Som Philip Gordon skriver: När inte ens krigen i Jugoslavien kunde bana väg för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU - vad skall då kunna göra det? Herr/fru talman, Det var i sig givetvis både viktigt och välkommet att Danmark och Sverige kunde bidra till att både Lettland och Litauen gavs ett på papperet bättre utgångsläge, än vad kommissionen var beredd till sommaren 97. Det finns, mot bakgrund av de verkliga intresseförhållandena inom EU, ännu inte anledning att överdriva den slutliga betydelsen av denna kompromiss. I princip återstår allt att göra för Sverige och Danmark i stödet för Lettland och Litauen. Här skulle Finlands aktiva stöd vara en vital tillgång. Ointresset och oviljan att alltför snart öppna EU mot den nya demokratierna är stort. De avgörande frågor som nu skjutits till ytterligare en ny regeringskonferens - främst de institutionella reformerna och en förändring av jordbruks- och strukturpolitiken - kommer av rent nationellt egenintresse för många inom EU att stå i vägen för den nödvändiga politiska beredskapen för en omfattande utvidgning. Det är skäl nog att vara försiktig i förväntningarna på de resultat vid nästa regeringskonferens, som varken Maastricht eller Amsterdam kunde frambringa. Herr/fru talman, Under 50 år av kallt krig i Europa stod järnridån som symbolen för ofrihet. Med murens fall öppnades Europas gränser, och människor kunde åter röra sig fritt. Samtidigt har oviljan att forma en öppen och generös flykting- och invandrarpolitik blivit alltmer utbredd i Europa, inte minst - inte p g a Schengenavtalet - men inom ramen för hur EU:s regeringar utformar det s k Schengen-samarbetet. Fästning Europa är ingen obehaglig framtidsvision utan under snabbt förverkligande med Schengen-länderna som arkitekt. Det hittillsvarande samarbetet inom EU:s tredje pelare har varit mellanstatligt. Det innebar att EU:s parlament och domstol saknat insyn. Det har varit en betydande brist. I Amsterdam fördes dessa frågor in under EU-samarbetet liksom även Schengen. Därmed får dessa frågor en bättre insyn och demokratisk kontroll. Det är i sig ett framsteg, men kan inte dölja att Schengen framför allt används för att hålla flyktingar borta. Det är därför inte någon tillfällighet att det var just - och egentligen enbart - Schengen-frågorna som fördes framåt i Amsterdam. På nästan bara detta område - att hålla oönskade människor utanför ”Europa” - är enigheten mellan EU-staternas regeringar - också den svenska - betydande. Den cirka tusentalet kurdiska flyktingar, som anlände till Italien under juldagarna, fick EU:s regeringar att sätta julmaten i halsen. De samlades till krisöverläggningar och hårda tag mot den turkiska regeringen. Det Turkiet, som man förolämpade vid toppmötet i Luxemburg, skall ta sitt ansvar och förskona det rika Europa från ytterligare flyktingar från fattigare och mer förtryckta områden i Europas grannskap. Helt i linje med svensk politik kommenterade vår utrikesminister detta. Genevekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning är grunden för asylpolitiken. Protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlemsstater är därför principiellt djupt otillfredsställande. Det kan givetvis hävdas, att eftersom EU:s medlemsstater är demokratier, skall inte frågan någonsin behöva aktualiseras. Men, i så fall är protokollet onödigt. Sverige borde ha anslutit sig till den ensidiga förklaring som avgavs av Belgien. Solidariteten med andra EU-länder får i detta fall inte vara större än vårt ansvar för de internationella åtaganden för att värna asylrätten. Herr/fru talman, För många Europavänner innebar Sveriges medlemskap i EU att vi skulle få en möjlighet att påverka EU mot större öppenhet, minskat demokratiunderskott och ökad solidaritet med de nya demokratierna i Europa och med fattiga och förtrycka runt om i världen. Amsterdamfördraget var ett närmast fullständigt misslyckande i arbete att reformera EU och skapa förutsättningar för att snabbt integrera de många nya demokratierna. Alla viktiga frågor sköts framåt. Fördragets s k reformer, t ex när det gäller sysselsättning och miljö, är av främst deklaratorisk och därför närmast kosmetisk karaktär till dess att de fylls med praktiskt innehåll. Det demokratiska underskottet inom EU är en verklighet. Visst är det demokratiskt valda regeringar som fattar besluten. Men Europaparlamentet har idag en i allt väsentligt dekorativ funktion. Amsterdam putsar bara i kanten på detta. Ett verkligt demokratiskt EU skulle ta itu med att ett enstaka land p g a nationella egenintressen kan hindra EU från att ta gemensamma tag i viktiga gränsöverskridande frågor. Det står inte i strid med att subsidaritetsprincipen måste få ett tydligare genomslag - tvärtom en förutsättning. Allt som inte måste beslutas i Bryssel skall beslutas på hemmaplan. Endast så kan det folkliga förtroendet för EU stärkas. Att spela med och godkänna Amsterdamfördraget innebär att förändringstrycket gentemot EU-staternas regeringar även i fortsättningen blir mycket svagt. Genom att avslå förslaget att godkänna Amsterdamfördraget skulle vi ge en signal om att EU måste reformeras och utvidgas med det snaraste.
					<<tillbaka