« tillbaka
Tummen ned för EU-konventet!

Artikel i tidningen NU, 40/2003
56% av svenska folket sade Nej till Euron. Även om det var ett Nej till Euron, torde få tvivla på att det också uttrycker stor tveksamhet inför förankringen av det europeiska projektet. Det måste tas på djupaste allvar, särskilt av oss som av övertygelse är för.

Idag, den 2 oktober, lägger regeringen fram sin skrivelse till riksdagen om det Europeiska konventets förslag till Konstitution för Europa. Den 4 oktober inleds den regeringskonferens som ska ta slutlig ställning till förslaget.

Regeringskonferensen leds av EUs ordförandeland Italien. Premiärminister Berlusconi önskar en snabb behandling, så att det Europeiska Rådet i december kan fastställa den nya konstitutionen. Det skulle Berlusconi se som en personlig triumf.

Därför vill Berlusconi inte att debatten åter öppnas. Men han är inte ensam – långt därifrån. De fyra stora i EU – Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien – har samma intresse. Tysklands utrikesminister Joschka Fischer, gav uttryck för samma åsikt, när konventets ordförande Giscard d’Estaing presenterat sitt förslag.

Även Europaparlamentet intar nu samma hållning. I förslaget till valmanifest för ELDR –Europaliberalerna – för de kommande Europaparlamentsvalen föreslås förslaget antas utan ändringar.

Varför locket-på? Jag menar, att den föreslagna konstitutionen inte är det Europas medborgare frågat efter utan främst en kompromiss om fortsatt maktdelning mellan de berörda – främst EUs fyra stora. Alla berörda är nöjda med att deras position inte försämrats.

Men, vad var uppgiften för konventet? Inför Europeiska Rådets möte i belgiska Laeken i december 2001 rådde oro över bristande folklig förankring. I Laekenförklaringen om ”Europeiska Unionens framtid” skrev EUs stats- och regeringschefer att ”Inom Unionen måste de europeiska institutionerna flyttas närmare medborgarna.”

Stats- och regeringscheferna erkände i ett ögonblick av klarsyn att ”medborgarna anser att allt i alltför stor utsträckning avhandlas ovanför deras huvuden och de vill ha en bättre demokratisk kontroll.” Därför frågade de ”hur vi kan utöka den demokratiska legitimiteten och öppenheten i de nuvarande institutionerna”.

Konventets förslag - alla EUs institutioner var med - är måhända tillfredsställande för den ökade demokratiska legitimitet och öppenhet dessa önskar sig. Men det är långt ifrån detsamma, som att det är så för medborgarna. Demokratisk legitimitet och öppenhet var honnörsorden i Laeken. Nu är det ökad effektivitet och handlingskraft som lyfts fram. Effektivitet kan givetvis påverka demokratisk legitimitet, men är absolut inte detsamma.

Förslaget är tvärtom förskräckligt långt och svåröverskådligt. Redan detta borgar för att den folkliga legitimiteten blir låg. I Laeken frågades hur EU ska fokusera på det gränsöverskridande där gemensamma beslut är nödvändiga, medan mera borde kunna hanteras på nationell eller regional nivå.

Resultatet av konventet är lika med noll. Inga frågor lyfts tillbaka från EU-nivå till nationell eller regional nivå. Det enda som regleras är på vilket sätt nationella parlament kan påverka när nya frågor lyfts till EU-nivå. Även där försäkrar man sig om möjligheten för Rådet att enhälligt kunna besluta så, när Unionens effektivitet kräver det.

Redan det faktum, att kompetensförhållandet mellan EU-nivån och de nationella eller regionala nivåerna inte klarats ut och att inte EU-nivån avlastas områden den redan givit sig in på, är skäl nog att ifrågasätta hela konventsförslaget.

Att förespråka starkare europeiskt samarbete är inte detsamma som att förespråka en europeisk förbundsstat. Jag är federalist för att det ska råda en tydlig makt- och kompetensfördelning mellan europeisk, nationell, regional och lokal nivå.

Om detta inte görs väldigt tydligt i en kommande konstitution, kommer den demokratiska legitimiteten för det europeiska projektet att fortsätta att vara mycket svag – inte bara i Sverige utan runt om i Europa. Det arbetet har konventet inte ens påbörjat.

Behovet av europeiskt samarbete bottnar i att vi i Europa efter kalla kriget delar gemensamma värderingar och av geografiska skäl berörs av samma gränsöverskridande förhållanden. Men det är inte detsamma som att vi delar dessa värderingar mer med vart och ett av EUs medlemsländer än med varje annan demokrati som t ex USA och Canada.

Samarbete för den inre marknaden och mot gränsöverskridande miljöproblem och brottslighet är viktigt. Men det gör det inte självklart med en gemensam utrikes- eller försvarspolitik just inom EU. Här är det tvärtom tydligt att våra värderingar och slutsatser ofta går isär. Gemensamma hållningar ska inte forceras fram med majoritetsbeslut.

Många är trötta på folkomröstningar i Sverige, även om det är nio år sedan senast. Innebär förslaget till konstitution för lite för att föranleda en folkomröstning? Men, är inte konventets misslyckande på centrala punkter skäl nog att inte hasta fram en ny konstitution?

I Danmark förordar statsminister Anders Fogh Rasmussen folkomröstning. I Tyskland gör FDP och ELDRs ordförande Werner Hoyer detsamma. I Storbritannien instämmer Liberal Democrats liksom ledaren för EU-parlamentets liberala grupp Graham Watson. Frågan är uppenbarligen inte självklar för europeiska liberaler.

Lennart Rohdin, Gräddö
« tillbaka
www.rohdin.nu