|
||||||||||||||||||||
| Vänstern tiger när verkligheten inte motsvarar den ideologiska kartan Norrtälje Tidning, 2 augusti 2005 |
||||||||||||||||||||
| Den 11 juli uppmärksammades minnet av massakern på 8.000 muslimska män och pojkar i Srebrenica. Den ägde rum inför ögonen på de FN-trupper som satts att övervaka den s k fredade zon, som var allt världssamfundet orkade erbjuda som skydd mot den generalstabsmässiga folkfördrivning som från början planerats av Milosevic i Belgrad. Det var värmebölja nu, precis som för tio år sedan, så den svenska vänstern låg väl på badstranden, för från den hörde inte ett knyst – då som nu. Som så många gånger förut under de tre åren av etnisk rensning i Bosnien talade jag då vid opinionsmöten på Norrmalmstorg, som arrangerats av Låt Bosnien Leva. Från vänsterns sida hördes inte ett knyst. Nej, inte riktigt. När riksdagen i juni 1993 godkände FN-övervakningen i Bosnien, då hördes vänstern med ”fredsaposteln” Maj-Britt Theorin. Den motsatte sig att FN skulle hejda det värsta blodbadet i Europa sedan andra världskriget. Och efter Srebrenica sommaren för tio år sedan radade svensk vänster upp sig med Gudrun Schyman i spetsen. Inte mot folkmordet i Bosnien utan mot folkpartiledaren Maria Leissner, som krävde att FN-trupperna skulle skydda de instängda i Srebrenica. Men vänstern kunde lugnt återvända till badstranden. FN skulle inte ingripa i Srebrenica. Den för FNs fredsbevarande aktiviteter högste ansvarige – vänsterns hederssvensk Kofi Annan - hade redan i Rwanda något år tidigare sett till att FN-trupperna bara stod vid sidan och tittade på medan hundratusentals oskyldiga slaktades. Så fick det bli också i Srebrenica. FN stoppade varken kriget i Bosnien eller Milosevic’s mångåriga övergrepp i Kosovo. USAs president Bill Clinton satte med hjälp av NATO stopp för fortsatt förtryck och terror. Men, då vaknade vänstern med Lars Ohly i spetsen. Nu var det plötsligt fel att NATO ingrep, det borde ha varit FN i stället. Vänsterns helomvändning i synen på FN berodde på att Ryssland skulle ha lagt in veto, så det var riskfritt. Fyra dagar innan tioårsminnet i Srebrenica skakades London av fyra bombattentat mot resenärer i Londons kollektivtrafik. Vänstern var tyst, om den inte passade på att lägga skulden på USAs president George Bush och den brittiske premiärministern Tony Blair. ”Ockupationen” av Irak och global orättvisa är ju den svenska vänsterns favoritmål i attackerna på USA och dess allierade. Invasionen i Irak var ett misslyckande för FN. Att svensk vänster ser de som förlorade makten i Saddams grymma diktatur som frihetskämpar mot en olaglig ockupation är groteskt. Dagen efter attentaten i London sprängde en irakisk ”frihetskämpe” 27 barn i luften i Bagdad. Han körde rakt in i barnskaran och detonerade en självmordsbomb. Så går det om man stöder USAs ockupation. För vänstern ligger ansvaret i Washington och London. Terrorister reagerar ju bara mot orättvisor. Orättvisa är det värsta svensk vänster kan tänka sig. En majoritet i Irak står bakom ansträngningarna att bygga Iraks demokrati. Har svensk vänster någonsin frågat sig, varför den överlägset största gruppen asylsökande i Sverige de fem åren före Irak-invasionen kom just från Irak? Hur många folkrättsliga betänkligheter man än kan ha mot invasionen, så är likgiltigheten inför ansträngningarna att bygga demokrati i Irak ett förräderi mot en överväldigande majoritet av Iraks medborgare. Terrorister är inget självklart svar på orättvisa. De är mot allt det som de flesta människor världen runt önskar sig. Fred, frihet, demokrati och ett öppet samhälle – inte bara för män utan också för kvinnor. Terroristerna i New York och London är inte utblottade analfabeter i något u-landsgetto. De är välutbildade unga män ur medelklassmiljö, som fångats av extrema islamister med idemässig hemvist i Saudi-Arabien som t ex miljonärssonen Osama bin-Laden. Men för vänstern är orättvisa och USA det allt övergripande onda i världen. Inför det som inte passar in i det schemat väljer man tystnad. Min egen politiska utveckling präglades mycket starkt av motståndet mot Vietnamkriget alltifrån Tonkin-intermessot hösten 1964. Men ingenstans var motståndet så välartikulerat och så uthålligt som just i USA. Det är skillnaden mellan en demokrati och de diktaturer svensk vänster vurmat för. Även idag är kritiken stark i USA. I kongressen diskuteras både Irak och Guantanamo. I dagarna hotar kongressen stoppa försvarsanslagen i budgeten om inte fångarna i Guantanamo hanteras annorlunda. Den debatten i media såväl som i parlamentet får en president tåla i en öppen demokrati. I Stalins Sovjet, Maos Kina, Titos Jugoslavien, Saddams Irak eller Castros Kuba kastas kritiker i fängelse – också idag. Men vänstern tiger när verkligheten inte motsvarar den ideologiska kartan. Lennart Rohdin, Rådmansö landstingsledamot (fp) |
||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||